LIBERAL KOMMENTAR
Strax innan den ekonomiska krisen i början av 90-talet var den öppna arbetslösheten mindre än två procent. Det tidiga 80-talets rekordarbetslöshet på fyra (!) procent var tillbakapressad och våren 1989 slog börsen i taket. Vägen framåt var full sysselsättning.
När statsminister Fredrik Reinfeldt (M) försöker behålla initiativet i sysselsättningspolitiken, blir det tydligt hur den politiska verkligheten har förändrats på 25 år. Full sysselsättning är en icke-fråga. Så länge Sverige har en lägre arbetslöshet än den skuldtyngda eurozonen, bör väljarna sitta stilla i båten och överlåta kompassen till m/s Alliansens trygga kapten.
”Sysselsättningen har ökat med mer än 250 000 personer. Det är över en kvarts miljon fler människor som har ett jobb att gå till i dag, jämfört med 2006”, konstaterar Reinfeldt (DN 14/4).
Av förklarliga skäl nämner han inte att 432 500 svenskar i arbetsför ålder räknas som öppet arbetslösa. Det är bekvämare att påpeka effekterna av Socialdemokraternas förslagna skattehöjningar, precis som S-märkta spinndoktorer alldeles för lättvindigt slår fast att Alliansens sysselsättningspolitik har misslyckats.
Professor Magnus Henrekson vid Institutet för Näringslivsforskning har förklarat Alliansens sysselsättningspolitik enligt följande: Såväl 2006 som 2013 stod ungefär 1,1 miljoner utanför den reguljära arbetsmarknaden, medan Sveriges befolkning sedan 2002 har växt med 700 000 i form av invandring och födelseöverskott.
Andelen sysselsatta som andel av befolkningen är fortfarande knappt 46 procent. Sysselsättningen har alltså hängt med befolkningsökningen, men utanförskapet är oförändrat – och skillnaden mellan att jobba och att inte jobba har blivit större. Det är utifrån dessa premisser som arbetslinjen ska bedömas.