Såret som aldrig tycks läka
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Utställningen var en vattendelare: för eller emot den unga konsten. Trion bröt med den nationalromantiska normen. Café- och stadsliv skildrades med lätthet och humor och barnslig glädje, alltid med ett precist sinne för färg. Speciellt Hjertén var en skicklig kolorist.
De flesta recensenter var inte nådiga i sin kritik. Det var naivt, omanligt, ytligt, kokett, idiotiskt. Mentalpatienter kunde ha målat detta! Men kritiken hade också en obehaglig ideologisk underton. Kritikerna återkom igen och igen till Grünewalds judiska ursprung: Han var en cancer i samhällskroppen, ett gift i svagsinta beundrares sinnen. Han var den judiske krämaren som sålde massproducerat kludd till gulaschbaroner som tjänat pengar på kriget (Grünewald var ju lite dandy, klädde sig flott i måttsydda kläder och skaffade bil tidigt - före självaste Picasso, påtalade han stolt).
Det här var stämningar som urartade i 30- och 40-talets raslagar och Förintelsen - denna ofattbara tragedi som lämnat så djupa sår i den europeiska självbilden. Sår man tycker för alltid torde ha immuniserat oss mot sådana antijudiska stämningar som präglade första hälften av 1900-talet.
Men 60 år efter det moderna Israels födelse är antisemitismen fortfarande utbredd. Sydsvenskan skrev nyligen om obehagliga inslag i den riktningen på European Social Forum i Malmö och en kartläggning från Expo visar att antalet våldsamma nazistgrupper ökar i landet (man bör dock komma ihåg att nazisterna liksom sektvänstern förökar sig genom delning).
Trots detta är Sverige relativt förskonat. Men i Storbritannien har antisemitiska stämningar brett ut sig under 2000-talet. Våld, hot och nidingsdåd riktade mot judar blir allt vanligare. Och i Frankrike ser man samma utveckling.
Den nya antisemitismen maskerar sig bakom en försynt antisionism. Israel ockuperar områden som befolkats av muslimer i tusen år. Att väst står i skuld till judarna efter Förintelsen är en sak, men varför skall detta lastas över på araberna, frågan man? Det är ett ohistoriskt argument: antisemitismen var utbredd i Mellanöstern redan under slutet av 1800-talet. Arabiska ledare, som Amin al-Husseini, samarbetade med nazisterna i "judefrågan".
Nu sprider sig förnekelsen i arabvärlden: Förintelseberättelsen är en pervers lögn för att gynna judiska intressen.
Så jämställs Davidsstjärnan med hakkorset, sionismen med nazism. Och skulden förskjuts från förövare till offer.