Sätt stopp för återbördarna

Politik2007-09-10 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vem minns inte bråket om Silverbibeln? De som inte minns behöver inte oroa sig: det kommer börja bråkas igen. Silverbibeln, den bibel som den gotiske prästen Wulfia översatte till sitt modersmål på 300-talet och som förvaras i Carolina Rediviva i Uppsala, fanns ju förut i Prag. Den togs till Sverige som ett av oräkneliga krigsbyten under 1600-talet och har sedan flera år varit föremål för tvist mellan Sverige och Tjeckien: Vems bibel är det egentligen? Och den har för övrigt ägnats en roman: I boken Tjuven av Göran Tunström söker en ung man försoning och drömmer om att stjäla bibeln i Uppsala.

"Återbördarna" kallar kulturskribenten Carl Rudbeck den allt röststarkare grupp som hävdar att alla museer världen över (och framför allt främst västerländska) skall skicka "hem" de historiska föremål som man på olika vägar kommit över genom åren.
Att museer skall lämna tillbaka stöldgods är förstås självklart, men här handlar det om något ideologiskt. Återbördarna vill att i princip varje föremål skall föras tillbaka till det land där det har en "naturlig" hemortsrätt, vilket de inte tänks ha i ett museum i ett annat land.

Men det är feltänkt på flera sätt. För det första vore det en kulturellt torftig värld som skapades, där man vore tvungen att åka utomlands varje gång man ville ta del av sådant som ingår i den högre kultur som ju är allmänmänsklig. Det är kanske inte en absolut rättighet att kunna ta del av sådant även hemmavid, men möjligheten är definitivt något att värna.
Sedan, för att åter ta exemplet Silverbibeln, är den inte stulen i egentlig bemärkelse. Den är rövad i enlighet med den dåtida internationella sedvänjan. Krigsbyten var legitima företeelser på den tiden. Symtomatiskt nog är det först nu i modern tid som Tjeckien börjat kasta ögonen på bibeln.
Att krigsbyten finns i svenska museer och adelsgods runt om i landet är om inte annat ett tidsdokument. På samma sätt förhåller det sig med mycket av de föremål som finns i "koloniala" länder; deras resor över haven är vittnesbörder om vad som hänt i världen.

Helt enkelt är det förstås inte. En annan symbol jämte Silverbibeln är Parthenonfrisen i British Museum som grekerna vill ha tillbaka för att sätta på sin rätta plats. Där är det mer komplicerat i det att frisen ingår i ett komplext pussel de grekiska myndigheterna som bäst försöker lägga för att i görligaste mån återskapa det magnifika templet. I så motto utgör deras krav ett specialfall att beakta. Men återbördarna bör också beakta det faktum att det är just för att britterna har tagit hand om frisen som den är oanfrätt av de atenska luftföroreningar som hotar Parthenons existens i dag.

Hur som helst bör återbördarna inte få hållas. Om inte annat är ju frågan: Vid vilken tidpunkt har en stat rätt att göra anspråk på en artefakt? Kan exempelvis den tjeckiska staten garantera att silverbibelns väg från Wulfias händer till ett till överklasshem i Prag trettonhundra år senare har varit legitim? Kanske vill Påven ha ett ord med i leken? Nej, låt historien vara.