Elizabeth är elva år och borde snart börja sexan. Men hon är rädd för att gå dit. Under de senaste åren har hennes så kallade skolkamrater utsatt henne för grov mobbning: mordhot, slag, stryptag och öknamn.
Och vad har skolan gjort? Den har lagt skulden på offret.
I tisdagens Svenska Dagbladet beskrevs hur Elizabeths lärare bortförklarat mobbningen med att hon verkade vara autistisk och sände ut fel sociala signaler. Rektorns lösning var sätta henne i specialklass.
Men en utredning skingrade alla misstankar om autism - och Elizabeth klarade kunskapsmålen. Under tiden har elvaåringen, begripligt nog, tappat förtroendet för sin skola.
Tyvärr är Elizabeths historia långt ifrån ovanlig - det visar en granskning som genomförts av Svenska Dagbladet. När tidningen gick igenom samtliga anmälningar till Barn- och elevombudet (BEO) förra året där skolor kritiseras för sitt sätt att hantera kränkningar visar det sig att två av tre skolor skyller händelserna på offrets agerande. Offret beskrivs som blygt, lättprovocerat eller på något annat vis udda.
Vissa skolor beskriver mobbningen som en konflikt mellan två personer eller grupper. Andra riktar åtgärderna mot den mobbade. Istället för att punktmarkera mobbarna har offret fått gå till kuratorn. En del av de utsatta barnen får sällskap av en assistent som ska agera skydd på rasterna - en åtgärd som riskerar att stärka uppfattningen om att det är något fel på den mobbade.
Att hantera mobbning är komplicerat. Den bistra sanningen är ju att alla barn inte kan komma överens. Någon form av social hierarki uppkommer i alla grupperingar. Och visst finns det barn som av olika skäl inte kan hantera de sociala spelreglerna och särskilt ofta kommer på kant med andra barn.
Men inget barn ska behöva utstå systematisk mobbning. Att så många skolor tycks skylla problemen på offren visar på en skrämmande flathet.
Om mobbning slentrianmässigt behandlas som ett bråk mellan två jämnstarka parter blir det i praktiken en dubbel kränkning.
Att begära av en elev som utsatts för slag och hot att han eller hon ska ta ett gemensamt ansvar med mobbaren för att förändra situationen är orimligt. Inte heller kan man förvänta sig att en person som blir mobbad ska följa alla gängse sociala konventioner, vara utåtriktad och stabil i humöret. Elizabeths lärare, som beskrev henne som autistisk, verkar inte ha reflekterat över vilka spår våld och kränkningar kan sätta i personligheten.
Barn- och elevombudet Lars Arrhenius efterlyser en lagskärpning för att få skolorna att agera snabbare. Men skolorna har redan krav på sig att vidta kraftfulla åtgärder. Det som tycks saknas är vuxna som har ork att se vad som pågår - och civilkurage nog att agera.