Per Schlingmann beskrivs ofta som PR-mannen som tog med sig taktik från näringslivet in i politiken.
Det är dock en vantolkning som förmodligen har sitt ursprung hos dem som ogillar förnyelsen av Moderaterna och förändringen av den politiska majoriteten det har fört med sig. De försöker avfärda utvecklingen som ett tillfälligt PR-trick.
Om Schlingmann agerat säljare i politiken hade han knappast lyckats omdana Moderaterna eller vinna val. Att bilda opinion för politiska idéer är inte detsamma som att sälja dammsugare. I politiken handlar uppgiften om att skapa förtroende.
Till skillnad från en produkt måste ett parti ha en idé om samhället, en analys. Och det är i rollen som politisk tänkare som Per Schlingmann har gjort den största insatsen. Han var förvisso inte ensam i nydaningen av Moderaterna. Men han har klarare än någon annan moderat politiker lyckats förklara samband och förändringar i svensk nutid.
Schlingmanns idéer har övertygat både de egna bakåtsträvarna och många nya väljare från andra partier. Det har inte skett därför att budskapet skulle ha slagits in i silkespapper, utan därför att de framförts på ett tydligt och ärligt sätt.
I stället för att lova valfläsk har de nya Moderaterna betonat väljarnas ansvar för Sverige som helhet. Den typen av kärvhet skulle inte ha gått hem i en säljsituation. Men det tilltalade svenska folket då de valde politiska ledare.
Som partisekreterare och kommunikationsstrateg bröt aldrig Schlingmann med Moderaternas historia. Det han gjorde var att betona vissa drag i den och välja bort andra. Betoningen hamnade på att se samhället som varande i konstant förändring. Politikens uppgift blir därmed att skapa trygghet och kontinuitet för människorna i den förändringen.
Det är inte idéer som kommer ifrån PR-branschen, utan de är hämtade från anglo-saxisk liberalkonservatism. Läser man debattartiklar av och lyssnar på intervjuer med Per Schlingmann slås man av hur han okonstlat översätter Karl Poppers 1900-tals idéer och Edmund Burkes 1700-tals idéer till svenskt 2000-tal.
Kritiken mot utopier var en moderat gren som fick stå tillbaka under den nyliberala vågen på 80- och 90-talen. Schlingmann återupptäckte och använde anti-utopismen, både för att omdana sitt parti, och för att förändra samhället.
Oavsett om de som ogillat Moderaternas förändring har funnits till höger eller vänster har de försökt att avfärda förnyelsen som ett PR-trick. Men man behöver inte ha särskilt stora kunskaper om partipolitiskt arbete för att inse att Schlingmanns arbetsinsats har varit av ett mer gediget och djuplodande slag.
Att Schlingmann snart lämnar jobbet som statssekreterare är egentligen ingen nyhet. Frågan är vilken roll han kommer att spela under valet 2014, och därefter. Ett stalltips är att han fortsätter arbeta med politik. Duktiga och drivna PR-människor kryllar det av i Stockholm. Men genuint belästa och samtidsorienterade politiker är det ont om.