Sverigedemokraterna försöker skaffa sig politik för hur partiet ska förhålla sig till den samiska minoriteten i Sverige. I korthet verkar politiken gå ut på att avskaffa den unikt samiska rätten att bedriva renskötsel i Sverige.
En förutsättning för renskötseln är att ha rätt till bete för renarna. Det har den renägande delen av den samiska befolkningen genom sedvanerätten att få föra renarna mellan sommarbeten i fjällvärlden till vinterbeten i norrlands skogs- och kustland. Skulle renskötseln öppnas för andra än samer skulle den hundratals år gamla sedvanerätten rimligen inte följa med, då den torde vara kopplad till det samiska ursprunget snarare än till renägandet i sig.
Naturligtvis kan rätt till bete upphandlas, men sannolikheten att någon skulle lyckas sluta avtal med alla berörda markägare i så stora områden som det är fråga om verkar näst intill obefintlig. Det är svårt att se att någon skulle kunna hålla renar i kommersiellt gångbar skala utan möjlighet att föra renarna mellan sommarbetet i fjällen och vinterbetet.
Därmed är det svårt att se frågan om rätt till renskötsel som annat än ett rent antisamiskt förslag.
Att samer har monopol på renskötsel och av hävd bedriver den på mark som andra äger är en källa till konflikt och väcker starka känslor hos alla berörda. Genom åren har det avspeglat sig i allt från säljbojkotter av hö till samer till rättsprocesser om rätten till bete.
Frågan är komplicerad. För minoriteten är det en fråga om identitet, om möjligheten att leva på det sätt man traditionellt gjort. För majoriteten kan det istället vara fråga om att minoritetens rättigheter upplevs som intrång i äganderätten.
Det går dock inte att sätta likhetstecken mellan den samiska kulturen och renskötsel, det vore att reducera den samiska kulturen. För många samer är renskötseln central i identiteten, men alla samer är inte renägare och har heller inte den nomadiserade renskötseln som enda identitetspunkt. En minoritetspolitik kräver därmed också betydligt mer, som förhållningssätt till minoritetens språk, för att vara heltäckande och trovärdig.
Samhällskonflikten kring renskötseln kan knappast lösas genom att lagstiftaren ensidigt går in på den ena partens sida, såsom genom att bryta upp den unikt samiska rätten till renskötsel. Snarare finns lösningen i en proportionerlig avvägning mellan grupperna och intressena.
SD har hittills varit ett marginellt parti i norra Sverige. Det är svårt att inte se det ensidiga utspelet om renskötsel som annat än ett försök att slå politiskt mynt av nedhyschade antisamiska stämningar i norra Sverige. Man verkar kallt kalkylera med att profitera på en i det tysta pågående samhällskonflikt. Det är osmakligt.