Under hösten och vintern har Sverigedemokraterna gång på gång slagit rekord i opinionsmätningarna. I de senaste undersökningarna har partiet i genomsnitt fått 10,2 procent.
Om man ska försöka förstå dessa framgångar är det lätt att stirra sig blind på främlingsfientligheten. Och visst finns den där. I ett Sverige som överlag blivit allt mer tolerant sticker SD-sympatisörerna ut.
Men bakom främlingsfientligheten finns också känslan av att leva i ett samhälle som fungerar allt sämre. Det blir inte minst tydligt i de fokusgrupper opinionsinstitutet Yougov nyligen genomfört med SD-väljare. Personerna i fokusgrupperna talar om ökad ojämlikhet, kriminalitet, problem i skolan och i vården och omsorgen. För dem är SD ett parti som i detta samhälle ställer sig på de svagas sida, och ser dem som man upplever att andra partier ignorerar.
Invandringen blir en enkel, greppbar, förklaring till de förändringar man ser omkring sig, och ogillar. Men egentligen handlar det om tron på framtiden.
Svensk politik har präglats av de inkluderande projekten, både på ett idéplan och i praktisk politik. Vi kände att vi levde i världens modernaste land, och hade självklart framtiden på vår sida. Oavsett om vi bodde i Hofors, Bjuv eller Stockholm. Och trots ett ständigt konkurrenstryck mot det internationaliserade näringslivet garanterade socialförsäkringarna att strukturomvandlingarna inte innebar en katastrof för den som blev av med jobbet.
Allt detta håller på att förändras. Medvetet, eller omedvetet, håller vi på att skapa ett Sverige som ser ut som ett timglas. Där många välbetalda och kunskapsintensiva jobb i toppen kombineras med många dåligt betalda och osäkra jobb i botten, men där den typen av jobb som tidigare definierat den trygga arbetar- och medelklassen blir allt färre.
Ur ett sådant perspektiv är det heller inte så konstigt att SD framförallt hämtar sina sympatisörer bland män med mindre utbildning. Det är en grupp som tidigare kunnat räkna med relativt välbetalda jobb i industrin, och en position som det politiska samtalets utgångspunkt.
I och med globaliseringen har den typen av jobb i allt större utsträckning slagits ut. Män som tidigare kunnat se sin ställning som självklar har förvandlats till samhällsutvecklingens förlorare samtidigt som de sett positionen som politikens utgångspunkt tas över av livspusslande IT-konsulter i Stockholms förorter.
Vad SD erbjuder är en idé om hur ordningen ska kunna återställas. Det är en djupt nostalgisk och i grunden exkluderande idé, men den svarar åtminstone mot upplevelsen att inte längre vara en del av det sociala och politiska sammanhanget. I en politisk debatt som sällan handlar om samhällets övergripande inriktning räcker det långt.
Känslan av att ha framtiden på sin sida är sannolikt den bästa garanten för öppenhet mot omvärlden. Den politiska debatten borde handla om detta - hur vi kan skapa en känsla av att vara på väg någonstans tillsammans.