Det är inte en slump att Sverigedemokraterna marscherar in i riksdagen och fullmäktigen runt om i landet efter åtta år av borgerlig regering. De klyftor som regeringen skapat i samhället, den arbetslöshet man tillåtit växa, har varit SD:s främsta mobiliseringsfaktor. När samhället rivs sönder, när maskorna i skyddsnäten blir större, när klyftorna växer – då sväller missnöjet och oron. Och dess konsekvenser är en rasistisk, populistisk rörelse på frammarsch. Det är försent för att mota SD i dörren. De är redan inne. Men det är inte försent att avstanna normaliseringen av Sverigedemokraterna till ett etablerat parti.
För detta måste vi börja i tre utgångspunkter.
För det första måste den svenska högern vässa sin antirasism. Högerns antirasism har hittills präglats av att relativisera rasister med att vänsterextremister minsann också är dåliga. Och det kan man tycka vad man vill om. Men det är rasisterna som just nu väller in i våra lagstiftande församlingar. De är det reella hotet. Högerns brist på antirasism är vad som gör att moderata väljare läcker till SD.
För det andra måste den samlade parlamentariska vänstern förtydliga sin politiska vision. Det är ett problem att missnöjesröster väller från Alliansen till SD. Men det har lika mycket att göra med att vänstern, från MP till S till V, inte har levererat ett politiskt projekt som attraherat väljarna. Är sakpolitiken dålig? Nej, S går till val på sin mest gedigna reformagenda på länge. Men ett politiskt projekt som väljarna kan identifiera sig med och ställa sig bakom har uppenbarligen saknats.
De senaste åren har svensk politisk debatt präglats av en total avsaknad av visioner eller projekt. Det har varit en sifferstyrd teknokratisk diskussion som låtit marginalfrågor dominera. Rut eller inte? Ska olika momssatser höjas? Konflikterna har satts åt sidan i de stora framtidsfrågorna för att istället handla om något helt annat. Och ärligt talat, när samhället spricker i sömmarna och ojämlikheten växer – vad spelar diskussionen om momsen för roll?
För det tredje måste vi ha en konkret politik för jämlikhet som ser samhällets intersektioner. Som ser en arbetslöshet och hopplöshet som växer, och att den gör det i stadens ytterkanter och i bruksorterna. Den är tätt sammanlänkad med den borgerliga politik som sänkt den sociala tryggheten och drivit fram en stor ojämlikhet i landet. Vänsterns svar på detta måste vara att bygga allianser. Mellan klasser, mellan stad och landsbygd och mellan generationer. Att genom politiken få oss att känna en gemenskap som krossar SD när vi stänger klyftorna mellan oss.
Gemenskap, solidaritet och jämlikheten är det enda som kommer att kunna strypa flödet av väljare till SD. Att väcka hopp om en bättre framtid kommer släcka hopplösheten och misstron. Det är möjligt med en ny socialdemokratisk regering.