Naturligtvis är det som Gunnar Öberg skriver (5/3) att det är samhällsförändringarna som ger utslag i politiska val. 60- och 70-talen var sannerligen en annan tid än 80- och 90-talen för att inte tala om 2000-talets förändringar.
Historiens förändringar och de långvariga språken kan uttydas med analytiska vetenskapliga redskap; det går att förstå i efterhand, i varje fall är det ju alltid så att segrarna får skriva historia. Att ta sig an framtiden är en annan typ av svårighet.
Förmått sälja sitt budskap
Mina tankar i de små artiklar jag skrev i GT under förra veckan, syftade egentligen inte till att racka ned på Mona Sahlin. Inte heller att lyfta Göran Persson till skyarna. Bara säga något om det uppenbara att Moderaterna i Reinfeldt, Borg och Schlingmann har haft en starkare ledartrojka än Sahlin, Östros och Baylan.
Det har inte nödvändigtvis att göra med att de har haft en bättre politik utan främst beror det på att de förmått sälja sitt budskap på ett skickligare sätt och att de backats upp av media. Så krasst är det. För att förändra detta förhållande fordras dels en starkare ledaruppställning, dels en förnyad politik, som har förmåga att ta tillvara erfarenheter och samtidigt förnya politiken. Naturligtvis är det politikens innehåll som är det viktiga, men det budskapet måste likafullt bäras fram på ett sätt som attraherar väljarna.
Det är en svår konst som handlar om att inte alltid vinna sakdiskussionen, men ändå förlora väljarnas sympati. Det var väl det som hände Palme i diskussionen med Fälldin i valet 1976, som Gunnar Öberg skriver om. I en TV-debatt blev Fälldin totalt tillintetgjord av den överlägsne Palme och ändå gick det som det gick.
Minnas och se framåt
I mina artiklar försöker jag således både minnas och se framåt. Jag tror till exempel att den av många Socialdemokrater omhuldade tanken om evig tillväxt måste omprövas i ljuset av utvecklingen på miljöområdet. Kanske finns det en fjärde väg att vandra, kanske var det den som både Persson och Sahlin försökte vandra och som Persson formulerade med ord om hållbar utveckling och som för Sahlins del resulterade i ett samarbete med Miljöpartiet. Men väljarna var kallsinniga. Berodde det på oförmågan att sälja in budskapet?
Låt oss kalla det den fjärde vägen, ett förnyat försök att ta ledningen och makten formulerad utifrån nya tankar som är i svang och som handlar om välfärd utan tillväxt och som jag i min artikel kallade den solidariska nerväxtens politik.
Gröna tillväxtens möjligheter
Tim Jackson, en miljöekonom, har skrivit en bok i ämnet, där han lyfter fram den (nödvändiga) gröna tillväxtens möjligheter och söker helt andra mått för tillväxt än de gängse materiella. "Mer fritid istället för shopping, fler gemensamma parker istället för inglasade gallerior, bättre kollektivtrafik istället för privatbilism", mer oegennytta än egennytta.
Ja, listan skulle kunna göras lång för detta omtänkande. Skulle socialdemokraterna garanterat vinna valet? Nej, men det skulle vara något att tro på och kämpa för. Förmodligen är Lena Sommestad inne på den linjen. Är det dags för kröning?