Sidospår har fått ta över
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sedan finns ett stadium då man blandar samman saker och ting och får det ena att helt bli beroende av det andra. Den debatten är tydlig här på Gotland när det gäller Pigge Werkelins entreprenörskap. Han har det blåsigt i sin topposition. Johan Hellström samt Börje och Eva Svensson i liknande branscher utsätts också för kritik. Dock med en väsentlig skillnad: Pigge Werkelin har många gotlänningar emot sig, de andra nämnda nästan enbart sympatier. Fråga mig inte varför?
Pigge Werkelin har från såväl allmänhet som vissa politiker fått utstå kritik. Och givetvis skall han inte undantas i det fallet. Men kritiken måste bygga mest på sakliga grunder och mindre på känslomässiga. Där är vi som finns i massmediabranschen faktiskt delaktiga i hur debatten styrs. Då tänker jag inte på enskilda insändare, där ramarna måste vara vida i vårt öppna samhälle, utan mer på nyhetsförmedlingen. Samtidigt som vi givetvis inte skall vara den ene eller andres "försvarsadvokat", skall vi ge ett relevant underlag för varje person att göra sitt eget ställningstagande om det ena eller andra skeendet.
När jag läste den gemensamma skrivningen från kommunalråden Eva Nypelius (c) och Björn Jansson (s) på Insikt och åsikt i går så blev det uppenbart att vi i vår rapportering missat en väsentlig sak, nämligen att när ett tomrättsavtal skall övergå i äganderätt så är det bara tomträttsinnehavaren som kan bli aktuell.
Hade denna uppgiften framförts i ett tidigt skede hade vi ju sluppit all debatt om att Björkhaga borde ha lagts ut i en offentlig anbudshandling. Möjligen hade man då kunnat göra en upphandling av tomträtten, som sedan kunde övergå i en försäljning till någon annan än nuvarande tomträttsinnehavare. Här är det dock inte bara vi journalister, oavsett om vi är på en nyhets- eller en kommenterande ledarredaktion, som skall känna ansvaret. Det gäller också politiker och jurister som i olika sammanhang uttalat sig och vaggat in de flesta av oss i tron att här kunde ett allmänt anbudsförfarande ha skett.
Återstår då köpeskillingen, och där må då vara mer naturligt att man tycker att två miljoner var för billigt när en värdering på sex miljoner presenterats. Men den värderingen var ju byggd på tomträttsinnehavarens exploateringsidé, inte på ett gängse markvärde. Jag har i den frågan hela tiden hävdat att två miljoner kronor skall ses mot bakgrund av att för bara några år sedan skulle det ha ansetts som ett fantasibelopp, och där tycker jag mig ha fått stöd av de olika prissättningsmodeller för tomtgälder som presenterades i den nämnda insändaren i går från två av kommunalråden.
Det är dags att släppa debatten om Pigges gräddfil, eftersom området inte bjöds ut på anbud. Däremot lär debatten om det etiska inslaget i gotländsk strandnatur och köpeskillingen fortsätta, även om jag alltså tycker att den senare är betydligt överdriven.