I de opinionsmätningar som presenterades i förra veckan gled Sverige tillbaka till början av 2000-talet och tiden dessförinnan när det snarare hörde till regeln än undantaget att Socialdemokraterna var det största partiet. Med sina 34,5 procent behöll Socialdemokraterna, för tredje månaden i rad, sin position som landets största parti.
Att Moderaterna backade ytterligare två procentenheter var måhända nästan väntat, mot bakgrund av de rubriker som har beskrivit regeringen och då framför allt Moderaterna, den senaste tiden.
De två tappade procentenheterna borde dock inte oroa alliansen på lång väg lika mycket som det faktum att Kristdemokraterna, enligt samma mätning, hamnade under 4 procents-spärren. Långt under. Att det är förödande för allianssamarbetet är uppenbart.
Alliansens framgångskoncept, vilket även har gett alliansen nycklarna till Rosenbad, har varit sin enighet om inte bara de stora sakfrågorna utan också om det viktiga att man över partigränserna är eniga om att man är enig. Och att undantag från denna princip förankras och förhandlas inom alliansen.
Denna politiska strategi har varit så framgångsrik att oppositionen först försökte bemöta den genom ett eget "röd-grönt-block". Oförmågan att förena sakpolitiken över de röd/gröna partigränserna blev dock fallgropen för oppositionens samarbete varefter man gick över till att, var och en från sin post, försöka visa på splittring i alliansen i förmodat hopp om att alliansen som regeringsalternativ skulle framstå som svagare.
Mot bakgrund av de senaste oppositionssiffrorna verkar det som om den strategin har betydligt bättre förutsättningarna att lyckas än förstnämnda.
Siffror är bara siffror men med Kristdemokraterna på 2,4 procent, ett sämre stöd för Moderaterna och en ökning för Sverigedemokraterna i sådan utsträckning att Sverigedemokraterna, i händelse av val i dag, skulle bli vågmästare ter sig den politiska situationen i Sverige för närvarande lika stabil som en väderleksrapport på midsommar som utlovar sol och värme när det är elva grader och småregn utanför fönstret.
För att säga det tydligt, alliansen har problem. Måhända inte problem med att de facto regera men i vart fall problem med att förmedla bilden av att man gör det. Åtminstone ser det så ut i bevakningen och granskningen av regeringen i massmedia. Fortsatt regeringsförtroende för alliansen förutsätter att en majoritet av väljarna ger samtliga fyra partier sitt fortsatta stöd och det gör inte väljarna i dagsläget.
Mot bakgrund av de massmediala rubrikerna om oenighet och rådande opinionssiffror framstår historien kring den nya tillsynsmyndigheten för hälso- och sjukvård och socialtjänst som onödig och illa.
Frågan har drivits av Kristdemokraterna sedan länge och Kent Perssons (Moderaternas partisekreterare) uttalande om att det var ett moderat förslag, oaktat vad han egentligen menade, serverar oenighet inom alliansen på silverfat till nyhetsredaktionerna.
När Göran Hägglund sedan kontrar med ett twitterinlägg om att han tänker föreslå ett jobbskatteavdrag har löjets skimmer dragit in över Rosenbad. Vad man än tycker sakpolitiskt.
Förvånande är att alliansen, efter sex års samarbete, inte kan hantera dessa situationer bättre. Vad är det som har hänt? Samtliga inblandade i "tillsynsmyndighetshistorien" torde vara alldeles tillräckligt erfarna för att förstå konsekvenserna av respektive agerande.
Hägglunds inlägg på twitter var måhända berättigat, från hans synvinkel, men han borde också förstå vikten av att hantera den meningsskiljaktigheten inom alliansens fyra väggar. Och till det utrymmet är twitter inte begränsat...
I ljuset av de dalande opinionssiffrorna och den bild av alliansen som målas upp i massmedia, stundvis med hjälp av alliansens själv, är det förståeligt att Reinfeldt har kallat hem storstrategen Schlingmann.
En siffra är visserligen bara en siffra, tills det att väljarna har sagt sitt, men den fingervisning som siffrorna ger vid handen går inte åt rätt håll för Reinfeldt. Det är dags för Schlingmann att börja arbeta och för alliansen att påminnas om varför de arbetar tillsammans; nämligen för ett bättre Sverige.
I det arbetet tjänar sarkastiska twitterinlägg och idésnatterier/oklara uttalanden samarbetet väldigt, väldigt illa. För att inte tala om vad det gör för förtroendet hos väljarna...