Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa.
Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef. Håller valvinden i sig i de kommande parlamentsvalen (10 och 17 juni) får den socialdemokratiska regeringen i Frankrike en betryggande parlamentarisk bas. Valsamarbete mellan högerpartiet UMP och den främlingsfientliga Nationella Fronten (FN) kan inte uteslutas i en del valkretsar, men det påverkar troligen inte resultatet.
Sarkozys skamlösa flört
Valet i Frankrike vädrar kanske inte ut all unken nationalism och främlingsfientlighet i landet. En femtedel av de franska väljarna ställde sig bakom Nationella Frontens ledare Marine Le Pen i första valomgången.
Men president Nicolas Sarkozys skamlösa flört med Le Pens väljare gav ingen större utdelning. Tvärtom tycks många väljare ha känt avsmak för presidentens manipulationer. Att Sarkozy tvingas bort från makten redan efter en valperiod sänder en stark signal till konservativa och högerliberala politiker runt om i Europa som av opportunistiska skäl släppt fram främlingsfientliga och nationalistiska grupperingar. Ibland också adopterat deras politiska agenda.
Hollandes seger sänder också en annan tydlig signal till Europas konservativa politiker: Väljarna tror inte längre att man tar sig ur den ekonomiska utförsbacken genom att pressa ned efterfrågan och öka arbetslösheten. De är klyftiga nog att inse att ökande statsskuld och växande budgetunderskott inte orsakar krisen, utan är symptom på att ländernas egna resurser utnyttjas dåligt.
Vill ha tillväxt istället
Vad som behövs är tillväxt, och det kan på kort sikt bara uppnås genom offentliga satsningar, på nationell och europeisk nivå. EU:s fonder och institutioner, inklusive den europeiska centralbanken ECB, måste utnyttjas bättre.
Länder med stora överskott, som Tyskland (och Sverige) måste öppna plånböckerna i stället för att sätta in pengarna på banken. Krisländerna måste få möjlighet att kombinera strukturreformer med tillfälligt ökade underskott.
Det är i korthet vad Hollande och de franska socialisterna vill. Det kan tilläggas att den franska statsskulden inte är något jätteproblem, den är obetydligt större än Tysklands.
Budgetunderskottet är inte större än att det kan betas av på några år, om hjulen börjar snurra igen. Hollandes löften är inte heller större än att de kan hållas, om ekonomin vänder. Besparingar är inget självändamål.
Greklands situation är förstås mycket värre. Att de grekiska väljarna (som för övrigt också har gått åt vänster snarare än åt höger) slagit igen dörren för svältpolitiken kan tyckas som en återvändsgränd, men kan faktiskt vara en öppning för en nystart för Grekland.
Greklands dilemma
Landet måste komma ur den tvångströja som euron innebär, om det någonsin ska ta sig upp ur det ekonomiska träsket. Säger grekerna på nytt nej till EU:s krav, är det bäst för alla parter om Grekland återuppväcker sin gamla valuta, drakma. Det blir en smärtsam omställning, men den är fullt genomförbar. Sedan kan Grekland behandlas som andra fattiga länder i EU.
På köpet räddar Grekland sin demokrati. Den nuvarande ordningen där Bryssel och andra europeiska huvudstäder fattar besluten, medan de grekiska politikerna får bära hundhuvudet, är ohållbar.