Det finns en sanning som alla politiker i regeringsställning verkar glömma: inget regeringsinnehav varar för evigt. Och det allra mesta pekar på att Alliansens maktinnehav kommer att nå vägs ände vid niotiden på kvällen den 14 september. Vad kommer hända med Alliansen?
Folkpartiet sitter fast med Jan Björklund, en hårdför batongliberal, när det egentligen finns rejält med politiskt utrymme för ett brett, socialliberalt parti i Sverige. I kulisserna väntar Erik Ullenhag, Maria Arnholm och favoriten Birgitta Ohlsson på att ta plats när huvudrollsinnehavaren lämnar scenen. Vilken av de som FP än väljer kommer de leda en tydlig politisk kursändring från Björklunds mer-piska-än-morot-politik.
Centerpartiet, världens rikaste demokratiska parti, har tydligt demonstrerat tesen att lycka inte kan köpas för pengar. Opinionssiffrorna flämtar runt fyra procent och Annie Lööf är starkt ifrågasatt. Sedan EU-valet har partiet dock fått upp näsan övanför vattenytan, och det mesta pekar på att man klarar riksdagsspärren i höstens val.
Men partiet dras med stora problem, och ingen tydlig efterträdare finns till Annie Lööf.
Kristdemokraterna har fått rutin på att befinna sig i kris. De har varit nedläggningshotade sedan början av 00-talet, men lyckas alltid hålla sig kvar i riksdagen. Partiledaren Göran Hägglund har överlevt en intern utmaning om partiledarposten, men har inte lyckats lyfta partiet under sin partiledartid.
Svårast kommer eftervalstiden att bli för Moderaterna. Bjässen i Alliansen som har haft Fredrik Reinfeldt vid rodret i elva år har byggt en snäv kampanjorganisation med lite utrymme för kritik och debatt.
Tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M), som lämnade riksdagen efter valet 2010, berättar i sin bok ”Knapptryckarverkstaden” om något som statsminister Reinfeldt sade vid ett möte med den moderata riksdagsgruppen:
”- Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat.”
Detta säger alltså Sveriges statsminister till folkvalda ledamöter i vårt högsta beslutande parlament. Det säger en hel del om den moderata partikulturen.
Moderaterna står också inför att potentiell förlust i ett riksdagsval utan tydliga efterträdare till partiledaren. Känns det igen? Socialdemokraterna 2006 minns.
Är det något Alliansen kan lära sig av S efter 2006 är det att eftervalsdebatten är vad som avgör om partiet ska kunna repa sig eller inte. S repade sig inte efter 2006. Det rämnade snabbt efter valet 2010. Så den som tror att det värsta som kan hända svensk borgerlighet är att den förlorar valet i höst får nog tänka om. En valförlust i år kommer bara att öppna fördämningarna. Det är vad som händer nästkommande fyra, sex och åtta år som blir den verkliga prövningen.