Det är först när du gått in i pensionsåldern som du kan uttala dig om hur du upplever det dagliga livet utan arbete och socialt umgänge med arbetskamrater.
Då först förstår du om du kan ha glädje av dagar som du måste fylla själv. Intill dess kan du bara tycka eller råskälla. Det är nämligen ett faktum att i det tjänstesamhälle som växt fram ur industrisamhället, har folk blivit friskare och livet längre. Och det kan väl i sig tyckas vara välkommet.
Åka hemifrån varje dag
Nu efter 67 vet jag om jag har fysisk förmåga att resa eller göra annat som trädgårdsarbete, fixa mitt hem etc. Men inget av det vill jag.
Jag har pendlat över Östersjön till arbete i tio år och med all förlorad tid i bagaget vill jag inte åka någonstans. Inte ens till Visby vill jag ta en tur, om jag inte har ett arbete i staden att åka till. Och det skulle jag önska att jag hade. Ett arbete.
Att jag kunde åka hemifrån varje dag för att göra konkreta uppgifter. Få luft och ljus. Få en paus i en relation. En paus mellan man, hem och barn.Det är möjligt att det är en befrielse för vissa att leva pensionärsliv, men för mig innebär det enbart rastlöshet och jag är inte ensam om detta. Vissa har tur att få vikariat eller jobb i Norge.
Byta jobb sent i livet
Själv skulle jag gärna arbeta till 75. Att det går att byta jobb sent i livet, vet jag eftersom jag sökte och fick nytt jobb vid 60 års ålder. Naturligtvis inte på ön, där jag ville arbeta eftersom min livssituation krävde det.
Det är inte tillräckligt för alla över 67 att stå vid sidan om en anhörig som behöver personligt stöd, inte heller räcker barnbarn till även om det är kul. Jag köar ständigt för böcker jag vill låna. Måste åka till Visby för att hyra film. Jag vill inte bara vara fri, utan också bli intellektuellt stimulerad. Fysiskt fixar jag inte tillvaron längre, det vill säga hårt arbete även om jag tvingas till det allt för ofta.
De idéer, jag sätter igång, tar fart när andra tar över. Men att leka kvinnlig entreprenör är lönlöst i den här regionen.
Kvinnor har låga pensioner
Att ställa pensionären mot ungdomsarbetslöshet är kontraproduktivt. Då måste man också dra in kvinnors slutliga pension i bilden. Låga löner ger låg pension, bredvid en utsliten kropp.
De kvinnor, som under 1990-talet och fram till nu lurades att öppna privata pensionsfonder för att höja sin utkomst, vet när det är dags, att inte ens insatsen finns kvar på kontot.
Insatsen har snarare halverats medan bankerna trots ekonomisk kris tjänat miljarder på fonder.
Bankdirektörer har inte ens vett att skämmas över överutnyttjande av småsparare.