Valrörelsen inför riksdagsvalet 2014 har startat. Alliansens partiledare har hållit sina sommartal (utom Göran Hägglund, som valde bort det i år). Jonas Sjöstedt har också sommartalat, och de närmaste dagarna kommer även åsa Romson, Jimmie åkesson och Stefan Löfven att göra det.
För en borgerlig sympatisör är det paradoxalt nog Sjöstedts tal som hittills gett mest förhoppningar om en Alliansseger 2014. Inte för att Jan Björklund, Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt inte gjorde habila insatser under sina tal, utan för att väljarna börjar kunna refrängen alltför väl nu.
Att Lööf och Björklund håller breda tal som täcker i princip alla stora politikområden, men med betoning på hjärtefrågorna (skolan för Björklund, landsbygden och miljön för Lööf), är vad alla förväntar sig. Att Reinfeldt håller ett tal som uteslutande riktar sig till väljarnas plånböcker, med löfte om ett femte jobbskatteavdrag, är lika väntat det.
Strategin tycks vara att Moderaterna ska locka mittenväljare som vill behålla mer av sina egna pengar, medan Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna ska locka de väljare som både vill ha mer kvar i plånboken och vill se särskilda satsningar på skolan, landsbygden/miljön respektive barn och äldre.
Det är en stadig och säkert genomtänkt strategi, men också förutsägbart och ospännande. Om Alliansen och väljarna vore ett gift par skulle det vara dags att gå till äktenskapsrådgivaren och säga "Hjälp oss! Vi har börjat ta varandra för givna, irriterar oss på småsaker och uppskattar inte längre varandra".
Men ibland räcker det för krisande par att gå på fest och se en desperat singel för att bestämma sig för att ändå hålla ihop. Så fungerade det gnisslande rödgröna samarbetet delvis redan i valet 2010; tveksamma väljare kom fram till att Alliansen ändå var det trygga alternativet. Och samma förhoppningar gav Sjöstedts sommartal.
Jonas Sjöstedt talar mycket engagerat mot vinster i välfärden. Det lockar säkerligen väljare. Men det riskerar att stöta bort ännu fler väljare från Socialdemokraterna och Miljöpartiet ? väljare som vill se en rödgrön regering men som ännu hellre vill behålla sin friskola eller sitt privata äldreboende.
Det splittrade intrycket kommer sannolikt att förstärkas när de andra rödgröna ledarna håller sina tal: Miljöpartiets fria invandring krockar med Socialdemokraternas minskade arbetskraftsinvandring, Socialdemokraternas försök att återupprätta sig som ett parti som vill ha kunskap i skolan krockar med Vänsterpartiets och Miljöpartiets prov- och betygsmotstånd, och så vidare.
Rödgrön splittring, tillsammans med väljarnas oro för vad höjda skatter innebär för jobben och ekonomin, kan bära hela vägen till Alliansseger 2014. Men det bästa vore om Alliansen kunde vinna på egen förmåga, i stället för motståndarnas oförmåga. äktenskapsrådgivaren skulle nog råda Alliansen att rucka på rutinerna och överraska partnern (väljarkåren) med nya förslag och idéer.