På mer än hundra år har Socialdemokraterna bytt ledare förvånansvärt sällan - bara sju gånger. Därmed inte sagt att bytena alltid gått som smort.
Knepigast var valet på 1920-talet, efter att först Hjalmar Branting och sen även dennes givne efterträdare, finansministern F V Thorsson avlidit kort efter varandra.
Ansågs kylig
Eftersom Rickard Sandler redan efterträtt Branting som statsminister borde han varit given, men det blev Per Albin Hansson istället.
Främsta orsaken torde ha varit att Sandler, ABF-grundaren och Marxöversättaren som tonsatte Heine och sysslade med primtalens gåta på lediga stunder, ansågs alltför kylig. Han saknade den folklighet som Per Albin hade.
Kanske handlade det också om ambitioner och målinriktning:
- Jag hade ju så mycket annat, Per Albin bara politiken, som Sandler anspråkslöst lät förstå i en intervju många år senare.
Men även om den blivande landsfadern valdes med acklamation på 1928 års partikongress - sen Ernst Wigforss avstått från att ta strid - skulle det dröja åtskilliga år innan Per Albin satt säkert i sadeln.
Ute i landet hade han tidigt ett säkert stöd, men i Stockholm styrde hans ärkefiende Zäta Höglund partiet. Och i huvudorganet Social-Demokraten var Per Albin utestängd - där regerade Arthur Engberg, en annan fiende.
Per Albin var inte bara portförbjuden att skriva själv i SD, han fick också bara i nödfall citeras där.
Valde den yngre
I den jämförelsen framstår motståndet som Mona Sahlin tvingats brottas med trots allt som ganska beskedligt.
Inte heller Olof Palme var någon självklar kandidat när han valdes. Industriminister Krister Wickman framstod länge som en farlig utmanare och andra röster höjdes för Gunnar Sträng, den erfarne finansministern.
Som dock visligen avstod. I valet mellan en ung och en något äldre borde partiet välja den unge, deklarerade han.
Det som gör valet extra svårt denna gång är att det sammanfaller med en politisk kris för socialdemokratin. Och vem det nu blir är det inte måttliga krav som ställs.
Ge Fredrik Reinfeldt en match och hålla ihop partiet är bara ena halvan av jobbet. Vederbörande ska också ha en klar uppfattning om socialdemokratins fortsatta väg och kunna väcka ny entusiasm i leden igen.
Någon i sikte som uppfyller alla dessa kriterier? Nja... Karisma och kompetens går tyvärr inte automatiskt hand i hand, vilket drabbar flera av de oftast nämnda, om än i varierande grad. Hedervärda politiker på olika nivåer, men utan synbara frälsaregenskaper.
Fast ingen bör förstås i förväg heller frånkännas förmågan att växa med uppgiften. Och för ett parti i ledarkris kan det vara trösterikt att minnas att även Tage Erlander dömdes ut då han till allmän överraskning utsågs till Per Albins efterträdare 1946.
Och hans svar på norska Arbeiderbladets fråga hur det kändes att stämplas som en nolla har ju blivit klassiskt:
- Nolla? Det är ingen dålig utgångspunkt...
Och det gick ju sen ganska bra för Erlander, som bekant.