Demokratin fungerar inte alltid som det är tänkt. De tyska väljarna röstade fram en rödgrön majoritet i förbundsdagen: 319 för socialdemokraterna (SPD, vänstern (Die Linke) och de gröna (Die Grünen) tillsammans mot 311 för kristdemokraterna (CDU-CSU). Men får med största sannolikhet leva vidare med en borgerlig förbundskansler, Angela Merkel.
Merkel har under de senaste fyra åren hängt tungt på högerliberalerna-fridemokraterna (FDP), som stått i vägen för en ansvarsfull Europapolitik och bromsat nödvändiga inrikespolitiska reformer.
Det har varit en stormig ritt, och nu har liberalerna kastats av hästen och ligger i diket. En del av FPD:s väljare har återvänt till ”Unionen”, och kommer att försöka dra Merkel åt höger under de närmaste åren, eller åtminstone hindra henne från att gå åt vänster.
Stöd från vänster?
Sedan liberalerna trillat av, ser sig Merkel om efter stöd från vänster. Det kommer att av allt att döma att tillhandahållas av socialdemokraterna, trots kanslerskandidaten Peer Steinbrücks försäkringar under valrörelsen att SPD aldrig mer blir en ”stigbygel åt Merkel”.
När detta skrivs har SPD inte hunnit rådfråga partifolket, som inte lär vara förtjust i tanken på att bära Merkel vidare. Men partiledningen med Sigmar Gabriel i spetsen tycks redan ha bestämt sig. Vi får se hur det blir.
SPD har under årens lopp tagit stort ansvar för landets styre med ledare som Willy Brandt, Helmut Schmidt och Gerhard Schröder. Socialdemokraterna är alltjämt den dominerande politiska kraften på delstatsnivå – med regeringschefsposten i nio av de 16 ”länderna” och med deltagande i ytterligare fyra delstatsregeringar.
Det är en ovan och obekväm roll för partiet att stå utanför Tysklands styre, och därför valde man redan 2005 att ingå i en ”stor koalition” med Merkels kristdemokrater, trots att det även då fanns en rödgrön majoritet.
Eftersom SPD av historiska skäl avvisar samarbete med vänsterpartiet Linke, finns inga förutsättningar för en rödgrön regering.
Stor koalition
Efter valförlusten för Die Grünen, blir det partiet en alltför bräcklig koalitionspartner för Merkel, och de gröna lär heller inte vilja. Återstår en ”stor koalition”, men priset kan bli högt för socialdemokraterna, som förra gången föll från 34,2 procent 2005 till 23 procent 2009. Då hade man redan tagit smällen för Schröders strukturreformer 2002-2005. Merkel har levt högt på socialdemokraternas vilja att ta ansvar.
Nu krävs nya tag. Tysklands ekonomi är långtifrån så stark som den ser ut på papperet. Landet satsar för litet på infrastruktur och utbildning. Familjepolitiken är gammalmodig och alltför få kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden. I stället tvingas de äldre att jobba längre, utan att pensionerna blir bättre. Löneklyftorna har ökat. Vänstern kan tvinga Merkel att ta itu med moderniseringen och de sociala orättvisorna. Det är naturligtvis bra för Tyskland, men gynnar inte nödvändigtvis socialdemokraterna. SPD behöver profilera sig; samregerandet innebär risk för ytterligare utslätning. Till detta kommer riskerna för demokratin med en så stark regering (503 av 630 platser).
Stoppade reformer
När det gäller Europapolitiken slipper Merkel snegla lika ängsligt åt euroskeptikerna. Merkel bär ett stort ansvar för att den grekiska krisen fick utvecklas till en kris för hela euroområdet. På senare tid har hon stoppat nödvändiga reformer i väntan på valet. Förhoppningsvis börjar Tyskland nu leva upp till det ansvar som det innebär att vara Europas största land och starkaste ekonomi. Det är förstås bra för Europa, inklusive Sverige.