De som duschar före jobbet brukar gå i pension tidigare än de som duschar efter. Allt fler tjänstemän börjar frivilligt trappa ner redan i samband med sextioårsdagen.
Arbetslivet är inte mer rättvist än livet i övrigt. Kombinationen av tur och skicklighet avgör vem som får möjlighet att styra över sin egen pension. Det spelar roll om du har arbetat privat eller offentligt. Det spelar roll om du arbetat för en långsiktig eller kortsiktig arbetsgivare.
Tjänstemannen som började arbeta på exempelvis Handelsbanken i mitten av 1970-talet, och stannade kvar hela sitt arbetsliv, kunde 30 år senare dra sig tillbaka som miljonär. Det är pensionsvillkor som anställda inom offentlig sektor enbart kan drömma om.
När statsminister Fredrik Reinfeldt lyfter idén om att fler bör arbeta längre är vänsterns reaktioner som förväntat: Reinfeldt blir personligen en symbol för den välavlönade tjänstemannakader som på sina egna villkor bör kunna jobba till både 75 och 80 år. Han jämförs i sin tur med löntagare i lågavlönade yrken vars kroppar kan vara utslitna redan vid 55 år. Och undersköterskans krämpor och dagliga värk ska tas på största allvar. Att jobba med tunga lyft fram till 70-årsdagen är fullständigt orimligt.
Men i sak gör statsministern en korrekt analys. Om den svenska välfärden ska upprätthållas krävs ett längre arbetsliv än det som börjar vid 25, och slutar vid 65, innan löntagaren i fråga stämplar ut för gott vid 90. Välfärdsstaten är inte långsiktigt hållbar med skattebetalare som är produktiva mindre än halva livet.
I grunden är utmaningen ett resultat av framgångsrika reformer. Den kunskapsbaserade ekonomin kräver att individen utbildar sig längre och vår långa tid i jordelivet vittnar om ett land vars invånare mår förhållandevis bra. Diskussionen om hur allt färre ska försörja allt fler är dock välkommen.
När folkpension vid 65 års ålder infördes 1913 var genomsnittslivslängden i Sverige lägre än pensionsåldern. I dag förväntas svenska män bli 78 år och svenska kvinnor leva till 83. Demografin utmanar välfärdens kärna; vård, skola och omsorg.
Därför är Fredrik Reinfeldts utspel logiskt. Löntagaren som varken är beredd att öka sitt eget sparande, eller leva på en lägre pension, bör fundera på sina möjligheter att jobba längre. I alla fall så länge den politiska opinionen är för en generell välfärd och emot stora skattehöjningar.
Mindre än en av tio i åldersgruppen 70-74 år förvärvsarbetar. Den som vill, och kan, ska uppmuntras att stanna kvar på arbetsmarknaden även efter rätten till lagstadgad pension.
Förenklade studiemedelsregler för kroppsarbetaren som vill omskola sig mitt i livet är bara en möjlighet. Det finns säkert flera.