Då det begav sig rapporterade GA att Rödéns och moderaten Håkan Onsjös motstånd mot försäljningen berodde på att beslutsunderlaget var för litet, där värderingen av området inte ingick, samt att försäljningspriset var för lågt. Det har de all heder av.
Men kommunalrådet Lars Thomsson (c) framhöll då affärens förtjänster.
- Grunden är att vi vill utveckla öns campingar. Och Pigge Werkelin har förklarat sig villig att investera i storleksordningen 50 miljoner kronor i bland annat ett 20-tal stugor. Han åtar sig också en del offentliga tjänster som att hålla parkering, offentliga toaletter samt att sköta stranden.
- Priset är skäligt, kommunen har ägt området länge utan att ha gjort förbättringar och därför nöjer vi oss med detta relativt blygsamma belopp.
Nu har vi fått reda på hur Björkhaga camping värderades. Priset två miljoner kronor framstår inte längre som skäligt, utan som "stjäligt". Utan att det för den skull skall falla någon skugga över Pigge Werkelin. Det är inte han som har fattat beslutet.
Det här är inte ett exempel på hur en företagarvänlig kommun kan agera. Det är ett exempel på favorisering. I en kommun med gott företagsklimat rear inte kommunen ut skattebetalarnas egendom till företagare med projekt som man tycker är förtjänstfulla. Om köparen tänker investera 50 miljoner kronor så är inte det ett argument för ett lägre pris. Tvärt om understryker det att egendomen är eftertraktad.
Företagen skall behandlas väl av kommunen, men de skall också behandlas lika. Ett gott företagsklimat skapas inte av gåvor och gräddfiler.