USA började med bråk om skatter. Ska det också sluta med bråk om skatter? För skatter, och i förlängningen USA:s ställning i världen, är vad dragkampen om USA:s skulder handlat om.
Sedan i fjol har ledande resonabla demokrater och republikaner i omgångar enats om att USA:s ekonomi ska saneras med en mix av besparingar och inkomstförstärkningar. Det är vad näringslivet, finansvärlden och även väljarna önskar.
Men det har varit svårt att få ens ett principbeslut om saken. För åtskilliga av de 87 nykomlingar som gav republikanerna flertal i kongressens representanthus när de i fjol valdes in med stöd av Tea Party-rörelsen riskerar att kastas ut i valet nästa år ifall de går med på något som ens luktar skattehöjning.
Tea Party kräver nämligen av sina (republikanska) företrädare att de håller vad de lovat!
Tea Party hämtar namnet från en historisk händelse. I december 1773 vräktes en last te i Bostons hamn, i protest mot en skatt som bestämts i England, inte av koloniernas invånare. Det var en symbolhandling som ledde fram till USA:s tillblivelse.
1917 infördes ett tak för statens skuldsättning. Taket har höjts många gånger, och regelmässigt försvarats av det parti som för tillfället haft makten och kritiserats av oppositionen.
Cyniker säger att skuldtaket bara varit ett sätt av politikerna att inför väljarna låtsas att de (någon gång) tänker se till att statens inkomster och utgifter går jämnt upp.
Men det sker sällan. Att skuldsätta sig är ju lika amerikanskt som äppelpaj. Vänstern har alltid något socialt behjärtansvärt att anslå medel till. Högern kan alltid hänvisa till den nationella säkerhetens krav. Och alla politiker vet att de säkrast vinner igen om väljarna där hemma tycker att de får del av den samlade mannan - även om den är på lån från Kina.
Att finansiera ökade utgifter med ökade skatter verkar inte finnas på kartan för en politiker med ambition att bli vald och omvald, och allra minst bland republikanerna. De minns hur president Bush den äldre missade att bli omvald 1992 därför att han höjt skatten på tvärs mot vad han lovat.
I år har det i USA:s politik växlat mellan on och off i fråga om budget och skuldhantering. Olika tusenmiljardspaket för sanering har snurrat runt. Senaten, med presidentens demokrater alltjämt i majoritet, har varit benägen att kompromissa, vilket också förklaras av att dess medlemmar väljs på sex år, varför de kan tänka mera långsiktigt än kollegerna i representanthuset.
Men det är ett bra tag sedan det blev för sent att vänta sig något klippt och skuret före "ödesdagen" 2 augusti. Facit är redan klart. Washington har gjort bort sig, inför det egna folket och omvärlden. Frågan är om det sker helt eller delvis.