Mycket av det Eva Bofride skrev om arbetslöshet och a-kassa på grannsidan Gotlänningen igår är lätt att hålla med om.
Att debatten kan upplevas som tröttsamt politiserad kan jag också förstå, inte desto mindre måste den föras. Arbetslösheten och åtgärderna för att motverka den är en av de stora skiljelinjerna i svensk politik där det spelar roll vem som har regeringsmakten.
Ingen kan påstå att nuvarande styre har lyckats bra med att få ner den arbetslöshet som utmålades som massomfattande när förra regeringen lämnade över och siffrorna ändå var på väg ner.
Nu är arbetslösheten i stället högre. Det gäller i än högre grad unga och långtidsarbetslösa. Sverige har fastnat i arbetslöshet på en nivå som var nästan otänkbar före 1990-talet och mycket högre än när 90-talskrisen väl var genomliden.
Jag tror inte ett ögonblick att en socialdemokratiskt styrd regering hade avskaffat arbetslösheten. Den internationella krisen och ökande arbetslösheten i hela Europa kan vi inte gå opåverkade igenom, vilka åtgärder som än tas till.
Däremot är jag övertygad om att satsningar på ut- och fortbildning för att minska rekryteringsgapet, jobb- och utbildningskontrakt för unga, aktiv näringspolitik och grön omställning som den socialdemokratiska oppositionen föreslagit hade gett större effekt än sänkt bolagsskatt och lägre krogmoms.
Eva Bofride tar också upp a-kassan och den enskildes ansvar för att skaffa sig en arbetslöshetsförsäkring. Alla känner ju till risken. Det ligger en hel del i det resonemanget. Men vi människor är inte alltid rationella. Ibland krävs en bilbälteslag eller ett rökförbud för att få folk att välja det som alla vet är bäst.
Och den differentierade a-kasseavgiften fick motsatt effekt. Alltför många valde bort a-kassan när kostnaden blev dramatiskt högre och utfallet sämre. Framförallt tror jag att det var orättvisan folk reagerade mot.
Den som var verksam inom hotell- och restaurangbranschen till en kostnad av 390 kronor per månad i a-kasseavgift och fick höra att anställda inom finans- och försäkringsområdet, med betydligt lägre arbetslöshetsrisk, samtidigt skulle klara sig undan med 85 kronor i månadsavgift fick knappast en stärkt betalningsvilja.
Nu hoppas vi bara att också Anders Borg och Fredrik Reinfeldt inser att ju förr detta rättas till och solidariteten återkommer inom a-kassan desto bättre.