Folkpartiet skärper tonen om privata välfärdsföretag. När Jan Björklund intervjuades i Agenda (10/11) sade han att riskkapitalbolag ska stoppas från att äga friskolor. FP vill även få bort riskkapitalbolagen från sjukvård och äldreomsorg.
Flera opinionsmätningar har visat att väljarna är kritiska till vinstdrivande välfärdsföretag. Men om det folkliga motståndet verkligen vore starkt borde Vänsterpartiet, som säger tydligt nej till vinster i välfärden, ha vuxit kraftigt. Det har inte skett.
Det har länge funnits en ”dumliberalism” i välfärdsdebatten, en naiv övertygelse att om man bara släpper allt fritt, låter fria marknadskrafter och konkurrens råda, så kommer välfärdens alla problem att försvinna. Så är det inte. Då skulle svenska skolresultat se betydligt bättre ut efter två decennier med friskolor.
Dumliberalismen har sin spegelbild i dumvänstern. Det är den vänster som tror att om man bara förbjuder vinster, eller särskilda bolagsformer, eller privata välfärdsutförare överhuvudtaget, så kommer välfärdens alla problem att försvinna. Så är det inte. Rosengårdsskolan som var så usel att den fick läggas ned var kommunal. Det var inte vinstintresse som gjorde den dålig.
Björklunds lösning, som han delar med Anders Borg, är att privata välfärdsföretag måste ha långsiktiga ägare. Det är därför riskkapitalbolagen ska bort från välfärden.
Det är dock ett stickspår. Vad är långsiktigt ägande värt om en friskola, eller en kommunal skola, är av usel kvalitet?
Tydliga och höga kvalitetskrav borde vara den enda nödvändiga och tillräckliga faktorn för att stoppa oseriösa friskoleföretag. Det skulle stoppa oseriösa aktörer på jakt efter snabba pengar. Seriösa aktörers eventuella vinster skulle inte provocera när eleverna får en bra utbildning.
Att införa tydliga och höga kvalitetskrav på skolan är dock svårare än att tjafsa om vinster i välfärden. Kraven skulle gälla även kommunala skolor. Och det skulle krävas en kulturrevolution vid landets skolmyndigheter.
Skolinspektionen har i dag ingen vettig definition på vad skolkvalitet är. Skolor som lär ut ”faktakunskaper” och har en ”läroboksbunden” undervisning anses undermåliga, liksom skolor där eleverna inte får påverka undervisningens innehåll. Skolor där rektor och lärare ägnar arbetstiden åt studiecirklar, seminarier, workshops samt att skriva åtgärdsplaner anses däremot vara mönsterskolor, liksom skolor där eleverna får undervisning om droger, jämställdhet samt sex och samlevnad.
Men lärarens uppgift bör vara att vidga elevernas vyer, snarare än att låta dem lunka i invanda spår. Om lärarna ständigt sitter i möten och skriver planer blir det inte mycket tid kvar till undervisning. Om undervisning i allt som inte är skolämnen ska prioriteras kommer det att gå ut över skolämnena.
Nyckeln till en bättre skola ligger i definitionen av vad som är skolkvalitet. Med tydliga och höga – och rätt – kvalitetskrav blir både kommunala och fristående skolor bättre. Vinstdebatten och långsiktighetsargumenten leder därför fel.