Efter förra veckans tre förslag på skolans område levererar regeringen denna vecka ytterligare tre åtgärder för att få skolan på rätt köl. Det är bra att regeringen och skolministern Jan Björklund (FP) försöker att återta initiativet från oppositionen. Särskilt med tanke på att hela 43 procent av de tillfrågade väljarna i Aftonbladet och United Minds undersökning tycker att skolan är en av de viktigaste valfrågorna.
Björklund presenterade konturerna av inte mindre än tre olika nya expertgrupper:
En oberoende skolkommission som ska samla internationella experter för att jämföra svensk och utländsk utbildning.
Ett utbildningsvetenskapligt råd, i vilket svenska skolforskare ska ingå, med uppgift att ge regeringen beslutsunderlag.
Och slutligen ett skolforskningsinstitut som ska bedriva egen forskning och sammanställa andras forskning.
Tre nya kunskapscentra på ett bräde inom samma område, det är inte dåligt och sänder en tydlig signal till oppositionen att regeringen inte drar sig för att satsa på skolan – eller i alla fall på utredningar om skolan. Nu lär det ju inte finnas utrymme för fler kommittéer och expertgrupper inom utbildningsområdet som Gustav Fridolin (MP) och Stefan Löfven (S) kan föreslå.
Förhoppningsvis kommer antalet utredare och experter inte att överstiga antalet lärare innan skolan är färdiganalyserad. Oavsett det byråkratiska inslaget så är anslaget rätt eftersom det är viktigt att satsa på rätt åtgärder från början. Det är bättre med få och genomgripande reformer (när de nu kommer) än att lappa och laga efter hand.
Förra veckans tre skolpolitiska nödåtgärder hade mer karaktären av lappa och laga. Tio års grundskola från sex års ålder, förlängd skolgång om man inte klarar kunskapskraven och obligatorisk sommarskola/stödundervisning. Livslångt lärande i all ära men ett extra skolår lär knappast höja kunskapsnivån på ett sätt som motiverar kostnaderna. Det gör däremot den tvingande stödundervisningen under sommarlovet och under extra skolår.
Det måste med alla mått mätt vara väl investerade pengar att hjälpa de svagaste eleverna att nå kursplanens mål. Sommarskolor har visat sig fungera bra för att stötta elever som annars skulle halka efter i undervisningen och till slut tröttna helt. Stödundervisning i små grupper på samma kunskapsnivå i lugn och ro ger resultat.
Tyvärr är den politiska normen att en skolklass ska hålla samman till varje pris, vilket i slutänden drabbar de svagare eleverna som inte kan hålla tempot. Insatser för att hjälpa dessa måste ske löpande även om det innebär att klasser delas upp.
Om den svenska skolan ska avancera från PISA-undersökningens 38:e plats till tio-i-topp, som är Björklunds mål, behövs vettiga reformer.
Därför är det mycket bra att regeringen väljer att till stor del samla rådgivare från utlandet som förhoppningsvis inte är lika fast i flumskolepedagogikens ansvars- och kunskapssyn som våra egna lärarorganisationer och oppositionspolitiker. Framtiden för svensk skola finns uppenbarligen utomlands.