I Dagens Nyheter kunde man igår återigen läsa om skolans misslyckande avseende alla elevers möjligheter att klara kraven. DN har undersökt sambandet mellan olika faktorer och resultatet på nationella prov. Analysen visar att varken ökat anslag, fler behöriga lärare eller högre personaltäthet har någon som helst betydelse för elevernas prestation.
Detta är faktorer som Skolverket använder som kvalitetsindikatorer, men som åtminstone inte biter på problemen med fallande skolresultat även om det såklart tillför kvaliteter. Vidare visar undersökningen att inte heller antalet specialpedagoger eller klasstorlek spelar någon roll för elevernas resultat.
Istället visar både undersökningen och Pisa-undersökningar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som den har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skolsystem. När utbildningsgrad sjunker och arbetslöshet över tid stiger i ett område ser man att elevernas resultat samtidigt sjunker.
Okej, det här är inget nytt och det är inget konstigt. Skolan ställer idag krav på eleverna som inte ställdes på mig när jag gick där. Idag krävs en helt annan grad av analys i varje moment och för att kunna analysera, omsätta, värdera och sätta kunskap i relation till egna värderingar och erfarenheter krävs att man utvecklat förmågan att reflektera. Att man lärt sig att lära. Detta vet vi! Vi vet också att den förmågan måste tränas. Att hitta sitt eget sätt att lära, att få syn på sina förmågor men också sina svårigheter kräver en omgivning.
Om svensk skola igen ska bli så bra som den varit på att utjämna och överbrygga socioekonomiska skillnader måste skolan alltså bli denna omgivning. Skolans huvuduppdrag måste igen bli att bilda alla!
För att skolan ska bli en plats där alla lär att lära, får möjligheten att reflektera, diskutera och finna vägen till lärande och kunskap måste vi istället för att lova ökade resurser och minskade klasser, införande av RUT-avdrag för läxläsning eller nytt betygsystem i allt lägre ålder faktiskt prata om själva uppdraget. Om hur man gör!
I Hatties stora metastudie kring vad som spelar roll i skolan kan man se att det som händer i klassrummet är direkt avgörande för hur väl eleven lyckas. Alltså måste vi på allvar diskutera hur man i skolan ska arbeta så att man når alla.
Vi måste se till att alla som jobbar i skolan gör precis det som leder till att skolan blir platsen där alla hittar sitt lärande. Självklart kan politiken inte gå in och bestämma metod, men skolorna måste ges tid och förutsättningar för att verkligen jobba med sina hur. Vad gör vi? Hur gör vi? Varför gör vi det vi gör? Ser vi på elever som fulla av möjligheter till lärande? Leder det vi gör till att alla hittar sitt lärande? Når vi alla?
Det vet vi ju att skolan inte gör, och det är inte tillräckligt bra då. Sveriges alla barn behöver utrymme att i skolan reflektera, testa argument, föra resonemang och det måste alltså ske systematiskt. Det måste ges alla för det är grundläggande.
Att varje elev i skolan ska få tillgång till den delen av sig själv måste alltså bli en huvuduppgift för pedagogerna. Det kan politik bidra till och det sker inte genom tidigare betyg, läxor som ska göras i en miljö där man inte garanteras handledning och hjälp i sitt lärande, fler nationella prov eller politiska påtryckningar kring katederundervisning.
Vi Socialdemokrater diskuterar detta mycket just nu. Hur ska vi formulera politik som leder till att varje barn, oavsett föräldrar eller skola, hittar sin potential och sitt lärande?
Vad vi inte tror på som bra politik är klart - det vi vill hitta nu är hur vi kan vända trenden och återigen bli ett land där utbildning, bildning och kunskap är till för alla!