Skolan och den glada kunskapen
Trygghetsvandrar på Gråbo. Hur kan boendemiljön förbättras? arkivfoto: Henrik radhe
Foto: SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nog stämmer det att den individuella friheten tidvis har drivits för långt i den svenska skolan, på bekostnad av studiero, respekt för kunskap och inte minst de svagaste elevernas behov av någorlunda fasta ramar i vardagen. Men betygssättning och disciplin är högst otillräckliga medel för att inrätta en verklig kunskapsskola. De kan säkert bidra till att skapa vissa grundläggande förutsättningar, men de räcker inte för att stimulera entusiasm och idogt arbete. Det behövs någonting mer, och detta mer framstår i allt högre grad som en bristvara, i takt med att utbildningsministerns reformprogram för skolan rullas ut.
En tankeställare får vi av skolor som genomsyras av en viss pedagogisk idé och uppnår enastående resultat helt utan betygssättning. Ta till exempel den lilla Montessoriskolan Floda Säteri, som nyligen fick resultat långt över det svenska genomsnittet i den internationella Pisa-undersökningen av niondeklassarnas kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. På den skolan ges inga betyg, endast skriftliga omdömen, och barnens intresse, lust och glädje ses som utgångspunkt för lärandet.
Eller ta Lunds Montessorigrundskola, likaledes utan betyg, som sju gånger under 2000-talet fått utmärkelserna "Bästa skola i Skåne län" och "Bästa skola i Malmöhuslän" i Dagens Nyheters nutidsorientering. Där får eleverna själva planera, välja sysselsättning och i lugn och ro ägna sig åt den valda uppgiften så länge de önskar.
Tydligen finns det helt andra sätt att få skolelever att prestera än betyg och yttre ordning.
Vi behöver också nyansera den stereotypa bilden av hur skolan fungerade "förr i världen". Tänk till exempel på skolskildringarna i Thomas Manns familjekrönika Huset Buddenbrook. På 1870-talet vantrivdes köpmannafamiljens son i en skola som ganska väl motsvarade skräckbilden. Begreppen auktoritet, plikt, makt, tjänst och karriär satt i högsätet och den fruktansvärde rektorn, en tidigare lektor vid ett preussiskt gymnasium, återkom i festtalen ständigt till "vår store filosof Kants kategoriska imperativ". Men så hade det inte alltid varit. När fadern gick i skolan gällde den klassiska bildningen som sitt eget glada ändamål. Rektorn var en jovialisk och människovänlig gammal herre och lärarna var "hederliga lärdomsljus (...) beskedliga och godmodiga människor samt eniga i att lärdom och glättighet inte behöva utesluta varandra samt angelägna om att gå till verket med nöje och välbehag...".
Den preussiska disciplinskolan föregicks alltså av en ännu äldre, humanistisk skolmodell där den glada kunskapen stod i centrum. Det är någonting för dagens disciplinvurmare att fundera på och lära av.