Skolan ska tillbaka till framtiden
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den senaste större förändringen i svensk gymnasieskola genomdrevs i mitten av 1990-talet. Det var då linjerna blev program, samtliga inriktningar treåriga och med ett likriktat minimikrav på kärnämnen, vilka skulle garantera högskolebehörighet även för elever på de praktiska programmen. Därefter har socialdemokraternas devis för skolan varit tydlig.Alla skall ha högskolebehörighet och så många som möjligt skall läsa vidare. Oavsett om det är adekvat ur ett arbetsmarknadsmässigt perspektiv eller ej.
Dagens resultat av den förra gymnasiereformen och den socialdemokratiska devisen talar sitt tydliga språk när antalet elever som går ut gymnasiet med icke godkänt i något ämne ökar, allt fler läser ett extra år på Komvux och bristen på utbildade hantverkare inom olika skrån är stor. En delvis förlorad generation som av staten fått studieskulder men inget arbete är knappast ett resultat att vara stolt. Ett klart fall av politiskt misslyckande där åtgärderna handlat mer om att säkra vissa ansvariga politiker en plats i historien än att säkerställa en god utbildning för gymnasieeleverna.
Kritiker har uttryckt farhågor för att den Björklundska planen skall skapa ett A- och ett B-lag där B-laget saknar högskolebehörighet och därmed möjligheten till att läsa vidare. Den klassiska röda retoriken "alla skall vara med" applicerad på ännu ett område. Kritikerna borde ge akt på sig själva, ty det är uppenbart att dagens system inte fungerar.
Att sju procent av samtliga gymnasieelever är inskrivna på det individuella programmet, vilket var avsett som en specialåtgärd för dem som av någon anledning inte kunde följa de mer ämnesinriktade programmen, är oroväckande, likaså antalet gymnasieelever som tar examen utan fullständiga betyg.
Därtill innehåller planen en möjlighet för de elever som följer de praktiska programmen att på frivillig basis läsa in teoretisk högskolebehörighet medan de som inte har de målen skall slippa och få lov att ägna all sin tid åt att utveckla sin begåvning, oavsett om den återfinns inom det tekniska eller vårdorienterade området.
Den nya gymnasieskolan handlar om individualitet och ett förverkligande av insikten att vi är alla olika. Äntligen. Det är inte att skapa ett A- och ett B-lag. Däremot är ett A- och ett B-lag precis vad man får när man tvingar alla i en grupp att anpassas till samma mall, skapad utifrån en utopi om hur man vill att saker och ting skall vara istället för hur saker och ting är. Ungefär som att tvinga alla på gymnasienivå att läsa samma ämnen även om intresset hos vissa inte finns. Under sådana förutsättningar är det oundvikligt att vissa kommer att ha lättare för sig än andra. Ett sådant system är inget annat än orättvist.
Jan Björklunds satsning på gymnasieskolan är nödvändig. Dock är det väsentligt att grundskolan inte glöms bort. För att komma in på gymnasieskolan, oavsett om man söker till ett teoretiskt eller ett praktiskt program, fordras gymnasiebehörighet vilket är detsamma som godkänt i ämnena på grundskolan. Och rapporterna från grundskolan är allt annat än positiva. Även där lämnar allt fler elever årskurs nio utan godkänt i kärnämnena. Utan möjlighet till att läsa vidare på gymnasiet och välja fordonstekniskt, samhällsvetenskapligt eller omvårdnadsprogrammet stängs många dörrar inför framtiden. Grundskolan är fortfarande grundskolan och till för att säkerställa att alla barn, i vart fall i teorin, har samma grundläggande kunskaper i vissa teoretiska ämnen. Kunskaper som man behöver för livet och en variation av ämnen för att ge eleverna möjligheter att finna sina intressen.
Att bara satsa på gymnasieskolan är visserligen bra men inte utmärkt. Utmärkt blir det först när även grundskolan inkluderas i reformen och man tar ett helhetsgrepp om den svenska skolutbildningen upp till gymnasieexamen. Först då kan skolan, hittills stundvis känd som politikernas experimentverkstad, kanske äntligen få återgå till att vara en skola att vara verkligen stolt över. Utan undantag.