Efter förra veckans Pisachock är debatten om skolan intensiv. Tyvärr blir det mycket politisk pajkastning. Att allt elände skulle bero på det fria skolvalet har upprepats till leda de senaste dagarna.
Det är en grovt förenklad bild. Dels för att det svenska kunskapsraset är för omfattande för att förklaras med ett enda svar ‒ det krävs många samverkande faktorer för att sänka ett skolsystem så djupt. Men framförallt för att det fria skolvalets kritiker aldrig ställer den avgörande frågan: Varför är det så många föräldrar och elever som väljer en annan skola än den de hade tilldelats om närhetsprincipen hade gällt?
Oavsett vad man tycker om det fria skolvalet hade det nämligen varit en marginalföreteelse om alla skolor i landet hade varit bra. Det är bekvämt och praktiskt att ha barnen i skolan närmast hemmet, det är besvärligt och krångligt att låta dem gå på skolor i andra änden av kommunen. Det fria skolvalets kritiker bör därför fråga sig varför många elever och föräldrar väljer bort den närmaste skolan.
En förklaring kan vara att de väljer bort skolor som de upplever prioriterar och anpassar sig efter stökiga och struliga elever. Om mobbaren Måns för hålla hela klassen i skräck, om galne Gunnar tillåts kasta möbler och ta strypgrepp på klasskompisar, om skolsvage Simon sätter ribban för tempo och innehåll i lärarnas undervisning ‒ då kommer många elever och föräldrar att försöka hitta en annan skola.
Ändå är detta påbud i dag. Skolan ska vara "inkluderande", den sammanhållna klassen är idealet och varje undantag ses med skepsis. Skolinspektionen kritiserar ofta skolor för att de använder "särskilda undervisningsgrupper eller nivågrupperingar för att hantera elevers behov av särskilt stöd". Måns, Gunnar och Simon ska undervisas med de andra, även om det innebär obehag, förstörd arbetsro eller alltför låga kunskapskrav för klasskamraterna.
Idén är inte ny. 1994 försvann allmän och särskild kurs i matematik och engelska. När S-regeringen 1990 ersatte speciallärare med specialpedagoger var målet också inkludering. Speciallärarna arbetade individuellt eller i smågrupper med elever som behövde särskilt stöd. Detta ansågs stigmatiserande, och specialpedagogerna skulle i stället "handleda" klasslärarna som skulle undervisa stödbehövande inom klassens ram.
Men att till varje pris alltid hålla klassen samlad är inte rättvist mot någon. Elever som varken bråkar eller har inlärningssvårigheter lider av en stökig miljö och alltför lågt tempo. För eleven som behöver en liten grupp för att lära sig är "inkluderingen" kontraproduktiv. Mobbarna och bråkstakarna mår knappast bra av att bli avskydda av klasskamraterna.
Om skolor fick större frihet att jobba med särskilda undervisningsgrupper och stödundervisning skulle alla elever tjäna på det. Viljan att utnyttja det fria skolvalet skulle sannolikt sjunka. Men då måste skol-Sverige släppa den romantiska idén att alla elever måste vara samlade i klassrummet hela tiden för att skolan ska vara rättvis och inkluderande.