Skoldebatt med syrebrist
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tjänstemannaförslaget går ut på att Gotlands kommun måste lägga ner mellan 10 och 15 skolor de närmaste två åren. Utredningsunderlaget talar sitt tydliga språk. Skolbarnen är för få för att vi skall kunna behålla alla de skolor vi har i dag. Ja, mer borde faktiskt redan ha gjorts åt saken. Därför kommer nu nedläggningar på bred front.
Jag är ny här, men jag tycker att det verkar som om kommunpolitiker på Gotland har svårt att hantera impopulära beslut. Först undviker man att fatta några beslut. När det sedan blir alltför uppenbart att något måste göras, så försöker man fatta beslut utan att bli onödigt inblandade i debatten inför förändringen. Represententer för barn- och utbildningsnämnden sitter med på möten om skolan över hela Gotland. Men nämndens ledamöter företräder egentligen inga individuella åsikter. Nämnden är ett kollektiv, ute för att ta del av medborgarnas synpunkter och invändningar. Nämnden är lika mycket offer för omständigheterna som alla andra.
Plötsligt har vi försatts i en situation där det inte finns några alternativ. Det är inte ledarskap. Det är inte opinionsbildning eller politik. Det är resultatet av en politisk kultur som strävar mot minsta möjliga personliga ansvar.
Men nu agerar ju nämnden. Man tar tag i nödvändiga men impopulära beslut, utan "onödigt" partipolitiskt käbbel. Är inte allt bra då?
Även om nämnden visar upp en enad front så finns det faktiskt fortfarande frågor att vara oeniga om. Det är uppenbart att tjänstemannaförslaget innehåller en prutmån. Det finns utrymme för avvägningar. Ändå finns det ingen partipolitisk debatt om hur många skolor som behöver läggas ner.
I väntan på beslutet har skolfrågan hamnat i ett märkligt vakuum. Ingen investerar något av sitt eget förtroendekapital. Alla passar. Man lovar liksom bara att lyssna på medborgarna och göra det bästa av situationen.
Det måste kännas frustrerande för dem som fruktar att deras skola skall läggas ner. Det finns ingen förtroendevald att ställa till svars. Politikerna har bildat enad front mot väljarna så att de kan få behandla frågan så smärtfritt som möjligt.
Men trots att skoldebatten drabbats av syrebrist så måste ju de hotade orterna agera. I GA i går beskrevs två olika sätt att hantera nedläggningshoten.
I Stånga har man valt att argumentera för att kommunen skall behålla ortens skola. Det bygger på att man verkligen har starka argument för sin sak och lyckas övertyga beslutsfattarna.
I När har man i stället startat När friskolas intresseförening och satsar på att ta framtiden i egna händer. Det är en lösning som kräver stort engagemang, men om man lyckas så har man också skapat sig ett oberoende. Om man lyckas så minskar också elevunderlaget för de kommunala skolor som kommunen faktiskt tänkt sig att behålla. Men vem har sagt att offentlig förvaltning skall vara lätt?