Skoldebattens tes och antites
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Särskilt himlaomstörtande låter det inte. En lätt känsla av "jaha" följt av en axelryckning infinner sig. Tur är väl det. Den svenska skoldebatten har genomgått en förändring - en normalisering - och en mognadsprocess. Socialdemokraterna har slutat få blodstörtning av tanken på att ordning och reda gynnar barn från hem utan studievana. Inom allianspartierna har samstämmigheten kring Jan Björklunds skolpolitiska linje blivit allt större.
Delvis beror detta på att folkpartiledaren med flera under mer än ett årtionde enträget debatterat för en förändring av skolpolitiken. Främst beror förändringen sannolikt på att debatten inte längre präglas av någon allmän föreställning om skoltiden som ett av vuxenvärlden orsakat trauma. In kommer generationer som inte har egna negativa minnesbilder av Hets-skolan, som inte tänker "sortering" när de hör betyg. Men, då kanske de gör om tidigare generationers misstag? Nej, det är faktiskt djupt osannolikt, vad än vänsterledaren Lars Ohly och hans åsiktsfränder skriver på valaffischer och säger i debattprogram.
1842 infördes allmän folkskola. Då var barnarbete fortfarande utbrett bland landsbygdens och arbetarklassens barn. I ytterligare några decennier skulle föräldrar kunna prioritera arbete före skolgång. Långt in på 1900-talet hade lärare rätt att slå barn som misskötte sig. Först 1979 infördes ett förbud mot att utsätta barn för kränkande behandling.
Vår syn på barns integritet och lärande har förändrats snabbare under de senaste 150 åren än någonsin tidigare i historien. Än är tidsperspektivet kort, vilket ofta kan göra det svårt att skilja på orsakssamband och saker som råkar ske samtidigt. Ändå börjar allt fler nu inse att det inte var betygen som gjorde det tidiga 1900-talets skola obehaglig för många, utan den syn på barn vissa vuxna hade då.
Den radikala pendelrörelsen, startad av dem som präglats av verklighetens förlagor till Madickens överlärare, svängde för långt. För att tala med Marx: tes byttes i antites. Så skapades en skola där det blev fult att berätta hur eleverna klarade sina kunskapsmål. Nu har skoldebatten normaliserats och avdramatiserats. Syntesen ger en skola där tidigare betyg ges just på grund av att barn ses som kloka och självständiga individer, med rätt till hela bilden av sin egen kunskapsinhämtning.
Inte så radikalt kanske, men vettigt. Det räcker rätt långt.