För 30 år sen fanns Hans Söderberg som lärare på Säve bland tillskyndarna av ”progressiv pedagogik”. Nu gör han en svepande genomgång av skolan i GT onsdag med tal om ”katastrofen”, den svenska skolans allt sämre resultat. Friskolereformen och kommunaliseringen pekas ut som bovar i dramat.
Dagens samhälle, DS, ägnade nummer 17 åt den svenska skolan. Med betydligt större faktaunderlag. Man har gått igenom hur mycket landets 290 kommuner satsar på skolan och jämfört med elevernas resultat i nationella prov i årskurs sex och i årskurs nio, samt hur stor andel 20-åringar som är behöriga till högskolan.
Gotland bättre än snittet
I den utvärderingen hamnar Gotland på plats 105. Vi är alltså bättre än genomsnittet. Men då satsar vi också mer än de flesta på våra elever.
Det är mycket som påverkar skolan. Mina barnbarns skola i Täby har knappast några problem med elevernas motivation eller ordningen i klassen. Välutbildade och väletablerade föräldrar stöder sina barn.
Men jag känner en flicka som jobbar som outbildad lärarvikarie i en invandrartät förort. Där stannar få lärare. Sånt kallas ”socioekonomiska skillnader”. Ändå är inte det heller någon tillräcklig förklaring. Övertorneå finns bland de sämsta när det gäller föräldrarnas utbildning, arbetslöshet och sånt, men får plats 35 när det gäller elevernas prestationer.
Satsning ger inte alltid resultat
Tidningen går in i andra detaljer. Då finner man att det är inte så att de kommuner som satsar mest får bäst resultat. Dorotea som har elva lärare på 100 elever, jämfört med kommunsnittet på knappt nio, ligger näst sämst i elevernas resultat. Täby som bara har sju lärare på 100 elever hamnar bäst med elevresultaten.
DS är ärlig: Forskarvärlden är inte överens om vad som spelar störst roll för elevernas utveckling. Kanske handlar allt om social bakgrund – kanske hänger det på lärarnas kompetens och stimulans – eller är det kanske skolledningen som bär ansvaret? I mina egna iakttagelser som elev i 19 år och arbetande i skolans värld i 40 år har det tyckts mig att det mesta handlar om lärarens personlighet. Sånt som inte kan utbildas fram eller mätas.
Den intressantaste intervjun görs med socialdemokraten Erik Nilsson som varit utbildningschef i Botkyrka i fem år. Där har hälften av eleverna invandrarbakgrund. Var femte elev lämna grundskolan utan gymnasiebehörighet.
Han har drivit ett intensivt arbete för att förbättra undervisningen. Han tror på samarbete mellan lärare, och han vill ha de bästa lärarna till de skolor som har sämst förutsättningar. Botkyrka får karriärtjänster med 5 000 kronor mer i månaden för de lärarna.
Man kan inte backa
Erik Nilsson vill inte ta bort rätten att välja skola, fast han menar att boendesegregationen är en del av förklaringen till de stora skillnaderna mellan skolor.
Vi har andra förväntningar på den offentliga servicen numera, det går inte att backa. Men att ranka en skola efter elevernas betyg, det är helt förkastligt. Hellre inträdesprov till högskolan.
Efter fem år svarar Erik Nilsson rakt: ”Jag har inte lyckats åstadkomma någon resultatförbättring.” Det känns befriande, de ideologiskt och praktiskt rätta svaren finns kanske inte. Diskussionen må fortsätta.