Skolinspektionen har gjort nedslag på Gotland. Och lämnat efter sig en lång lista med krav och påpekanden om brister. En bekväm sits detta att bara ha att tala om för andra vad som krävs av dem. Att kunna slå hårt arbetande rektor och lärare i skallen med "de nationella målen" och "grundskoleförordningens krav". Vem blir hjälpt av sådant översitteri?
Svaren på Dagens fråga till fem slumpvis utvalda medborgare ger ofta förvånansvärt mycket. "Trivdes du i skolan?" frågade GT samma dag. De tre som har gått i "den gamla skolan", det kan man se av deras ålder, trivdes utmärkt. En som bör ha gått i Hemse realskola svarar: "Kompisarna, lärarna, maten var bra. På den tiden fanns ingen mobbning." Men en annan, 20 år yngre säger: "Nja, det var en hård miljö och inte alltid så bra kamratskap på Högbyskolan i Hemse".
Nya skolan blev ett tvång
Vad hade hänt däremellan? "Den nya skolan" infördes i slutet av 1960-talet. Nu fanns det inte bara möjlighet för alla att studera, det blev ett tvång för alla att fortsätta skolan genom hela tonårstiden. Och skolan skall se till att alla trivs och kan ta till sig undervisningen. Lärarna i Hemse var förmodligen ungefär desamma, men hela undervisningssituationen förändrades.
Ett år var jag lärare på högstadiet. Jag minns fyra klasser i årskurs 8 som jag undervisade i kristendom. Två veckotimmar i varje klass. Stora klasser, kring 30 elever i varje, säkert helt slumpvis sammansatta. En klass var en mardröm. De väsnades, sprang omkring, kastade kritstumpar och suddgummi på mig. Jag kom väl ingenstans med den gammaldags undervisning som jag var van med från realskolan.
Två klasser var uthärdliga, ett ställningskrig snarast. Varken de eller jag kan ha trivts något vidare. Men den fjärde var ett underverk. Vänliga, trevliga elever som lyssnade på mig, gjorde de uppgifter jag förela dem och läste läxor.
De som inte vill
Jag slutade som lärare sedan, men jag har alltid undrat över denna märkliga erfarenhet. En skolklass är ett mikrokosmos. Där finns ledare som de vuxna kanske inte uppfattar. Det finns spänningar mellan elever, sånt som kallas "personkemi". Jag tillbringade alla mina 40 arbetsår i skolans värld. Jag vet att det finns såna som är födda till lärare. Som kan skapa den kontakt med de rätta eleverna som gör att hon har klassen i sin hand. Eller var det nu sitter. Lärarfacken tycks tro att med tillräckligt höga löner kan vi få såna lärare i alla klassrum. Fan tro’t.
Den nya skolan var en nödvändig utveckling. Ett förändrat samhälle ställer helt andra krav på dem som skall ut i arbetslivet nu. Men visst kan vi gamla tycka att man kastade ut barnet med badvattnet. Man sålde arbetsmiljö och trivsel för både lärare och elever för att få fullständig jämlikhet. Jag träffade en gammal elev från realskolan häromdagen som sa: "Jag trivdes i skolan, för jag ville plugga." Men de som inte alls vill då? De som skulle må bättre på något av de mer tillfälliga arbetstillfällen som fanns förr, springpojkar, budflickor, enkelt, lågavlönat, men socialt utvecklande.
Här passar det att citera Jesus: "Ni lägger tunga bördor på människornas axlar. Men ni vill inte lyfta ett finger för att lätta dem." Det har stiftats många lagar om elevers rättigheter och skolans skyldigheter. Alla har gått i skolan och vet så väl hur det borde vara.
Men ungdomar numera vill inte bli lärare. Borde inte Skolinspektionen vara till för att komma med råd och stöd och uppmuntran?