Skralt porträtt av Maria Wetterstrand

Politik2010-06-19 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ett stort parti med inflytande eller potentiellt sådant är mer intressant för tidningar och deras läsare än ett litet parti utan inflytande. Detta gäller även partiernas företrädare. Därför granskar och kommenterar journalister och ledarskribenter Miljöpartiets Maria Wetterstrand mer i dag än när partiet skvalpade kring riksdagsspärren.
Att Svenska Dagbladets politiske redaktör, som arbetar med åsiktsjournalistik och är chef för tidningens ledarskribenter, i vintras uppmanade sin redaktion att börja kommentera Wetterstrand är ett resultat av just detta. I och med Miljöpartiets framgångar och det rödgröna samarbetet är språkrören viktiga politiska aktörer, och då framförallt den drivna och populära Maria Wetterstrand. För en liberal eller borgerlig ledarsida, som vill se en samhällsutveckling i icke-socialistisk riktning, blir det därför viktigt att driva opinion kring Miljöpartiet. Man berömmer när partiet gör liberala utspel, och kritiserar när det går åt motsatt håll.
Den senaste veckan har journalisten Tonchi Percan fått en del uppmärksamhet för sin bok Kronprinsessan, som handlar om just Maria Wetterstrand. I bokens inledning uppehåller han sig vid, och tycks ana en konspiration bakom, att liberala opinionsbildare skriver mer om språkröret i dag än före framgångarna.
En skicklig maktspelare och duktig retoriker som har potential att få en nyckelroll efter höstens val. Mycket mer än så vet vi inte om Wetterstrand. Ett djuplodande personporträtt vore således högst välkommet. Tyvärr är Tonchi Percans bok snarast en dagbokskrönika om hans upplevelse av att skriva en bok om Maria Wetterstrand. I första tredjedelen är det så mycket "jag" och "mig" att läsningen blir direkt tröttsam.
Kronprinsessan tycks vara skriven alltför hastigt, och - vad värre är - författaren kan uppenbart lite om politik. Okunnigheten är öppet redovisad i boken, närmast som ett stilgrepp. Han distanserar sig från ledarskribenter och politiska reportrar - vilket vore mer lyckat om han gav intryck av att se skillnaden mellan dessa två gruppers arbetsuppgift och funktion.
Visst är det lite snaskigt intressant att få veta vem Maria Wetterstrand var tillsammans med i tonåren. För den som inte räknat ut det på egen hand informeras om att schemat för småbarnsmammor i toppolitiken kan vara svårt att få ihop. Att författaren är så väldigt fascinerad och charmad av sitt studieobjekt gynnar tyvärr varken sakinnehåll eller berättande.
Utförlig politisk journalistik är utrymmeskrävande, och kan vara svår att åstadkomma i annat än bokform, där den läses av ganska få. Ändå är den viktig - för att fördjupa den politiska journalistiken och samhällsdebatten i stort. Det är trist, för Maria Wetterstrand, hennes politiska motståndare och inte minst väljarna, att Kronprinsessan inte erbjuder den fördjupningen.