LIBERAL KOMMENTAR
Isar som smälter. Vattennivåer som höjs och stränder som långsamt äts upp av erosionen. För att klimatförändringarna ska kunna hanteras får den globala temperaturhöjningen inte överstiga två grader jämfört med förindustriell tid.
Klimatmötet i Paris nästa år kan vara sista chansen att rädda ambitionen. När EU-kommissionen i förra veckan presenterade klimat- och energimålen till 2030 var syftet att skapa en gemensam plattform inför Paris. I korthet föreslår kommissionen en bindande minskning av utsläpp på 40 procent, jämfört med 1990 års nivå. Därtill ska andelen förnybara energikällor öka med 27 procent.
”Ambitiöst”, enligt kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso (Ekot 22/1).
Mer sanningsenligt är att Bryssels klimatarbete tuffar på i maklig takt. Nästa steg blir att EU:s regeringschefer diskuterar energi- och klimatfrågorna på toppmötet i slutet av mars. Sedan ska frågorna stötas och blötas i EU:s institutioner, medan ledamöterna i Europaparlamentet bedriver valrörelse.
Demokratins kvarnar mal långsamt. Och för tvågradersmålet är tiden knapp.
Samtidigt är situationen mer hoppfull än för några år sedan. Sedan misslyckandet i Köpenhamn 2009 har finanskrisen skapat ökad efterfrågan på en mer hållbar konsumtion, skiffergasen har gett marknaden ny energi och fjolårets rapport från FN:s klimatpanel IPCC skingrade några envisa frågetecken om uppvärmningens faktiska existens.
Miljörörelsen och marknadsekonomin har fler gemensamma intressen än på länge. Detta är en möjlighet som EU:s klimat- och energiarbete kan utnyttja mer än vad som hittills skett.
Kritiken som riktas mot EU-kommissionens klimat- och energimål handlar framförallt om att nivåerna för den förnybara energin inte är bindande för varje enskilt medlemsland. Det är inte de värsta utsläppsländerna som tvingas öka andelen förnybart, utan målsättningen gäller på EU-nivå.
Vissa länder måste bidra mer än andra. Å andra sidan vore det kontraproduktivt att sätta samma förnybarhetskrav på kolkraftens Polen som på vattenkraftens Sverige. Det finns en politisk historia, och geografiska skillnader, som påverkar olika länders möjlighet till rena energikällor.
Nationella undantag är tyvärr en förutsättning för gemensam framgång. Mer relevant är kritiken mot att EU:s klimat- och energiarbete ofta tar mer hänsyn till inhemska arbetstillfällen, än till miljön. Subventionerna av jordbruksutsläpp och skyddet av den europeiska solcellsproduktionen är välkända exempel.
Ju fler billiga solceller, desto fler solpaneler på hustaken. Priset på kinesiska solpaneler föll med 80 procent mellan 2008 och 2011. EU-kommissionens egna utspel om strafftullar och krav på minimipriser visar hur protektionismen bidrar till att öka miljöhotet.