I tävlingen – om det nu är en tävling – om vilket land som lägger störst andel av BNP på välfärd, det vill säga på vård, skola och omsorg med mera, kommer Sverige i topp år efter år. Av intäkterna från ett av världens högsta skattetryck går således en betydande andel till att betala lärare, läkare och omsorgspersonal. Bara kommunernas verksamhet uppgick år 2009 till 188 miljarder kronor. Till det tillkommer kostnaderna för till exempel landstingen och universitets- och högskoleväsendet.
Tidigare var så gott som all denna personal anställd av en offentlig aktör, främst kommuner och landsting. I dag köper i stället Sveriges kommuner och landsting ungefär 11 procent av välfärdstjänsterna av andra, privata aktörer. Andelen växlar. I Stockholms län ligger till exempel andelen enligt SCB på ca 21 procent, i Dalarna på 4 procent.
Vi medborgare som tar del av de välfärdstjänsterna märker sällan eller aldrig på kvaliteten om den som utför dem är offentlig eller privat. I alla fall inte enligt de undersökningar som till exempel Socialstyrelsen har gjort. De har visat att det inte finns några entydiga skillnader mellan privat och offentligt driven äldreomsorg. Privata aktörer är således lika bra, eller lika dåliga, som offentliga.
Till detta kan läggas att det i mångt och mycket finns en svag koppling mellan hur mycket som betalas in till alla dessa aktörer, offentligt som privata, och vad som kommer ut i form av verksamhet. Alla aktörer behöver en grundplåt för att kunna bedriva sin verksamhet.
Mer pengar betyder dock inte alltid bättre utfall, och två liknande verksamheter kan få lika mycket pengar men ändå prestera helt olika. En avsevärd skillnad mot för 20 år sedan är dock att det i dag finns en större bredd i service och personligt anpassade tjänster, något som mångfalden i sig har bidragit till.
Trots detta har stora delar av arbetarrörelsen, med LO och vänsterfalangen inom Socialdemokratin i spetsen, valt att dra en lång lans mot de 10 procent av välfärdsaktörerna som utgörs av privata initiativ. Enskilda, och i media stort uppmärksammade fall har tagits som intäkt för att en hel bransch skulle vara genomrutten och måste regleras. Ja, regleras ytterligare utöver vad sociallagar och liknande bestämmelser redan reglerar, vill säga.
LO vill införa en vinstbegränsning för privata företag som är verksamma inom välfärdssektorn och Socialdemokraterna ska i vår ta ställning till om ett totalt vinstförbud bör införas vid en eventuell socialdemokratisk seger i valet 2014. Inte någonstans tas hänsyn till den kunskapstillförsel som enskilda och privata alternativ har bidragit med under 20 år av utvecklad välfärd. Inte heller bryr man sig om att den enskilda individen i dag får ett långt större utrymme än när vi hade det offentliga monopolet.
Det är ingen hemlighet att privata företag och entreprenörer vill göra vinst på nedlagt arbete och satsade pengar. De privata aktörerna gör dock vinst på samma summor som det offentliga ofta går back på. Att i det läget se privata företag som det stora problemet säger något om de ideologiska skygglappar som många använder när de betraktar svensk välfärd.