(S)lag mot företag drabbar de anställda
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I detta fall är det en mycket rimlig ersättning. I ett system som det svenska, där sjukvården är offentligt finansierad, är det rimligt att det är statsmakten som betalar för även denna typ av vård.
Oppositionens lösning är privatisering av kostnaden; arbetsgivarna skall betala för rehabiliteringen. Dålig arbetsmiljö skall inte löna sig, heter det. Det kan i förstone låta rimligt och verka som en enkel besparing för staten. Men verkligheten är en annan. Det vore en rejäl judaskyss för alla som är eller har varit sjukskrivna.
Redan när en tidigare socialdemokratisk regering införde att arbetsgivarna skulle bekosta sjukersättningen under de första två sjukveckorna drogs snaran åt kring många sjukskrivna. Resultatet har varit både positivt och mycket negativt. Nuförtiden har arbetsgivarna blivit noggrannare med arbetsmiljön och många har fått en medvetenhet av effekterna av dåliga arbetsvillkor.
Samtidigt har man också kunnat se ett annat väldigt tråkigt resultat. Klimatet har blivit allt hårdare på arbetsmarknaden i takt med att arbetsgivarna aktar sig för att riskera att dra på sig ytterligare kostnader. Man har blivit noga med att i första hand inte anställa någon som har varit sjuk en längre tid eller som kan antas bli sjuk.
Det har gjort arbetsmarknaden mycket tuffare för exempelvis kroniskt sjuka och inte minst unga kvinnor som ofta i samband med graviditet har en sjukskrivningsperiod. Det var bieffekter som enkelt kunde förutsetts och naturligtvis blivit verklighet. Extra beklagligt är det att det drabbat grupper som redan från början ansetts ha det svårare på arbetsmarknaden.
Skulle staten vältra över även kostnaderna för rehabilitering på företagen skulle de utsatta grupperna få det ännu svårare. Effekten av det är att staten därmed medvetet indirekt försämrar dessa gruppers möjlighet att försörja sig själva, med allt det innebär av självkänsla och arbetsgemenskap. Och naturligtvis att staten i slutändan ändå skulle få betala för dessa grupper i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Anledningen till att socialdemokraterna så kapitalt har förlorat frågan om arbetslinjen visas tydligt i denna fråga. Man lever i en drömvärld där arbetsgivare per definition är onda och skall hållas kort. Det gör man trots att det är lätt att inse att det i slutändan drabbar den man påstår sig vilja skydda. I praktiken innebär det att socialdemokraterna idag är ett parti för alla kärnfriska med fast jobb och ordnad tillvaro. För alla andra innebär deras reformer stora risker för framtida problem.