Vilket underbart väder vi fått! Termometern visar äntligen sommar och likt de växter som nu slår ut, börjar även leenden blomma ut på var människas soltörstande läppar. För sällan möter man väl lika många skratt från medmänniskor, som under de första dagar man kan gå barfota och känna gräset kittla mellan tårna.
I år blev vi så tidigt som i april premierade med shortsvarma dagar och gradvis har vi sett hur fåglar återvänt och hur människor flyttat ut i naturen - gärna till Almedalen. Vem har väl undgått att området år efter år snabbt invaderas av lekande barn och soldyrkande ungdomar så fort vädret tillåter, jag är en av dem.
Men allt är inte alltid lika vackert och glatt i dess bildliga bemärkelse under sommaren, det fick jag se prov på förra veckan. Då jag spenderade några eftermiddagar och kvällar i Almedalens sköna gröna gräs gjorde jag nämligen en otrevlig iakttagelse. Vissa människor visar sin tacksamhet till det fina vädret på ett mycket märkligt vis - genom att skräpa ner. Det är väl ingen nyhet för någon, men herre gud... Lär man sig aldrig?
På håll studerade jag några tjejer i min ålder där de satt och solade och kedjerökte. När de reste sig för att gå såg jag hur de lämnade kvar ett antal tomma ciggpaket, godispåsar, petflaskor och inte att förglömma de femtioelva cigarettfimparna. Värt att nämna är att då de promenerade ut ur Almedalen passerade de en, två - om inte tre sopkorgar.
Kvällen därpå när jag passerade den gamla hamnen slogs jag av samma förvåning. Överallt låg det tomma flaskor, ciggpaket, pizzakartonger, glasspapper... Allt du kan tänka dig platsa i en avfallskorg.
Jag, som växt upp med en återvinnings-kommandora till mamma, förstår inte hur man kan skräpa ner på det viset. Att förklaringen vore så enkel som att det beror på lathet har jag svårt att tro, eftersom sakerna det de tagit med sig lär ha varit betydligt jobbigare att bära på vägen dit, innan de blivit tömda på sitt innehåll.
Är det av förhoppning om att någon annan snart kommer vilja sätta sig där och att man därför anförtror jobbet till sin nästa? Eller vill man göra något slags statement, "Bara för att jag kan"? Vad har man egentligen för moral när man så nonchalant och ogenerat skräpar ner allmän plats?
Hemma har jag det alltid stökigt. Jag slänger kläder på golvet, räkningar och dylik post till höger och vänster och om jag råkar missa papperskorgen låter jag det ligga kvar. Men aldrig skulle jag kasta något i naturen som inte hör hemma där, det finns inte på kartan. Det är skrattretande att se hur vissa har så lätt för att skräpa ner i naturen, samtidigt som min familj kämpar för att fylla husets soptunna.
Vi gnäller ständigt över något så ursprungligt som avföringen från våra kära djur som härjar fritt i naturen... Samtidigt som vi själva skitar ner som om vi hade vip-biljett till reningsverket. Ironiskt, eller hur? Därför hoppas jag en fågel bajsar på nästa person som skräpar ner. Det, mina vänner, vill jag kalla ödets ironi!