LEDARE GOTLÄNNINGEN
Så fort man pratar om migration så finns det folk som drar öronen åt sig. Så har det varit förr, men nu verkar det hela ljusna upp. Åsiktskorridoren har vidgats och det är i mångt och mycket en del i en positiv utveckling. Vi måste våga prata den nuvarande migrationspolitikens kostnader, inte minst om vi fortsättningsvis inte vill att Sverigedemokraterna ska fortsätta växa. Att just Sverigedemokraterna ökar i opinionen är i sig underligt. Partiets egentliga universallösning på världens, eller i alla fall Sveriges, problem verkar vara minskad invandring. Detta gäller oavsett ämne, tyvärr. Tyvärr säger jag, då jag trots allt inte tror att de som säger sig rösta på partiet i ett imaginärt val verkligen är så insnöade att även de hade föreslagit det samma.
Invandring är i sig någonting som byggt upp Sverige. Inte minst under det glada 70-talet. En tid där arbetskraftsinvandring i själva verket gjorde Sverige och dess välfärd bättre och större i takt med att kvalificerad arbetskraft tagits från våra europeiska grannländer. Den filosofiska frågan är därmed om har en skyldighet att ta emot flyktingar från samma länder. Mitt svar i den frågan är trots allt ja, i viss utsträckning. Vi har som välbärgat land en skyldighet att ta emot invandrare och flyktingar då vår välfärd i mångt och mycket byggts upp av just utländsk arbetskraft. Men även för att vi behöver den för att försörja en allt större befolkningsandel som går i pension. Och självklart har vi även en given skyldighet att hjälpa människor från krig och förtryck.
I slutet av 2008 slopades systemet med att myndigheterna bestämde i vilka branscher det behövdes utländsk arbetskraft. Förändringen gjorde att det blev upp till företagen själva att avgöra behovet för den arbetskraftsinvandring som de behövde. Att vi har en arbetslöshet i landet men samtidigt tar in arbetskraft från utlandet är i sig inte heller det märkligt. Det är ett naturligt resultat av exempelvis strukturarbetslöshet, men även för att till exempel ungdomar inte vill ha vissa arbeten. Precis som i Norge. Vi har till och med ett underskott av vissa yrkesgrupper. Två exempel är kockar och ingenjörer.
I centerpartistiska kretsar har det även talats länge om partiets före detta riksdagsledamot Staffan Danielssons åsikter kring just migrationspolitiken.
Danielsson har själv gått ut hårt och kritiserat vissa partimedlemmars ståndpunkter i frågan kring fri invandring och jag håller med honom. En fri invandring lär aldrig fungera i ett välfärdssamhälle som Sverige, även om det är en fin tanke. Att diskutera en sådan göder enbart på bilden av att de inte lika pragmatiskt lagda personerna fått en för stor makt inom partiet. Efter att den före detta miljöministern Lena Ek fått ordförandeposten inom Södra Skogsägarna och därefter inte kunde sitta kvar i riksdagen fick Danielsson återigen uppdraget att representera Centerpartiets östgötska väljare.
Tabut kring att diskutera migration och integration verkar dessutom blivit lite mindre i och med decemberöverenskommelsen. Det finns därmed mer än ett skäl att diskutera den allt mer polariserade frågan, speciellt inom partiet. Inte minst om vi nu inte vill att Sverigedemokraterna ska växa ännu mer av en politik som gör allt annat än löser problemen.