Slarvmaja som blev velpotta
Foto: Ingvar Karmhed / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Medan alliansen stämmer upp unisont verkar det råda allt annat än harmoni i oppositionen. Frågan är vad som egentligen sägs bakom de stängda dörrarna för vad som visas upp utåt är allt annat än en enad front. I vad som knappast kan tolkas som någonting annat än ett försök att kopiera de borgerligas framgångssaga med partiöverskridande samarbete under ny flagg som en strategi att hamna i regeringsposition, slinter Mona Sahlin än hit, än dit. Ena dagen är det socialdemokraterna i samarbete med miljöpartiet som presenteras som regeringsalternativ med en klart stängd dörr för Lars Ohlys vänsterparti. Andra dagen har den dörren öppnats, efter vad som verkar ha varit interna påtryckningar.
Socialdemokraterna försöker sätta likhetstecken mellan sig själva och trygghet där deras politik skall ge trygghet för sjuka, arbetslösa mm. Trygghetsargumentet faller dock ganska lätt när de inte ens under en veckas tid kan ge enat besked om med vilka de tänker regera, om de får möjligheten därtill genom nästa val.
Mona Sahlin är en rutinerad politiker, om än inte i opposition. Vilket märks på frånvaron av egen politik. Turerna kring vänsteralternativet till alliansens är därför förvånande. Hon borde veta bättre. Hennes pudeltransformation får henne att framstå som en partiledare som är ytterst mottaglig för interna påtryckningar, vilket av optimisten kan omskrivas till lyhördhet eller av pessimisten som opålitlighet.
Alliansen har hittat en gemensam plattform vilket innebär att väljarna vet vad de får. De socialdemokratiska sympatisörerna kan inte känna sig lika trygga. Inte nog med att det råder osäkerhet beträffande partnervalet, det råder även osäkerhet kring hur långt samarbetet kommer att sträcka sig. Konfronterad med helomvändningen mot Lars Ohly svarar Mona Sahlin att socialdemokraterna inte kommer att gå med på någonting som äventyrar den socialdemokratiska ekonomiska planen för landet.
Hur tas det beskedet emot av Lars Ohly, när det väl börjar hetta till i diskussionerna och han finner att han inte får gehör i den utsträckning han hade tänkt sig? Och hur långt är vänsterpartiets väljare beredda att sträcka sig i ivern efter regeringsposition? Eller miljöpartiets för den delen? Socialdemokraterna har haft problem i sitt samarbete förr, med så väl miljöpartiet som vänsterpartiet. Ömsom är de vänner, ömsom är de inte det. Det är lite när det passar. Trygghet för väljarna ger det dock inte.
Alliansen framstår som en väloljad och välfungerad maskin i jämförelse med vad socialdemokraterna och ja, vilka det nu än blir till slut hösten 2010, försöker åstadkomma. Slarvmajan Mona Sahlin som använde skattebetalarnas pengar till privata inköp har gått och blivit velpottan Mona Sahlin. Åtminstone är det så samarbetsturerna har fått henne att framstå. Knappast tillräckligt stabilt för regeringsposition.