Få frågor inom kommunalpolitiken kan väcka sådant omedelbart engagemang som frågan om klotter och graffiti. Den mest energilösa politiska debatt kan ånyo väckas till liv av några streck och "taggar" på fel ställe. Ord som kraftmarkering, lagföring och nolltolerans brukas ofta i debatterna som inte sällan också speglar en generationsfråga. De yngre talar kategoriskt om konst och yttrandefrihet, de äldre om skadegörelse.
I Stockholms stad råder nolltolerans mot klotter/graffiti. I Helsingborg finns det en handlingsplan mot klotter som innebär att det ska vara sanerat inom tre arbetsdagar från upptäckt. I Alby invigdes den 17 augusti 2012 en allmän 90 meter lång klotter/graffitivägg. Fri för vem som helst att med sprayfärg uttrycka sig, måla eller bara skriva sitt namn. Väggen invigdes med ett sprayat moderat-märke. Det är bara att konstatera att landets kommuner i denna fråga går mycket olika vägar.
En av de stora bristerna i diskussionerna om klotter/graffiti är att begreppen väldigt sällan hålls isär. Komplexa målningar dras över med samma kam som några sprayade taggar i svart på en mur tillhörande en k-märkt fastighet. Förstnämnda får aldrig en chans, eftersom det givetvis aldrig, under några omständigheter kan vara tillåtet att ta sig friheter med andras egendom utan lov därtill. Utöver detta finns det heller nästan aldrig en dialog med de som målar graffiti eller klottrar. Avsaknaden av dialog ger i sin tur upphov till spekulationer om varför, när och hur klottret/graffitin kommer till. Polariseringen är ett faktum.
En på förhand ensidig diskusson ger väldigt sällan resultat. Och lagföring för skadegörelse är inte hela lösningen, långt därifrån. Hade svaret varit sådant hade samhället löst problemet redan. Däremot skulle debatten och diskussionerna i frågan gagnas av tre saker; att man börjar särskilja på klotter och graffiti, att en dialog med utövarna inleds och att de som ägnar sig åt detta själva får vara med och ta ansvar.
Graffiti/gatukonst har en betydelse som självständig konstform. Mot bakgrund av de värden som vårt samhälle är uppbyggt på är det inte möjligt med ett generellt förbud mot graffiti från politiskt håll. Däremot kan det aldrig accepteras att någon tar sig friheter med andras egendom. Att klottra två taggar på någons husvägg, en gatuskylt eller måla hela sidan av tågvagnar utan ägarnas tillåtelse innebär samtidigt att någon annans egendom förstörs. Lika lite som politiken kan begränsa konsten kan konsten sätta sig över äganderätten. Klotter är inte detsamma som graffiti. Att definiera vad som hör till ena gruppen respektive andra är inte lätt, men att någonting är svårt är aldrig en anledning till att låta bli. Tyvärr drabbas även de mer seriösa graffitikonstnärerna av de mindre seriösas framfart. Av den anledningen borde graffitivärlden också erkänna problemet och städa i de egna leden. Det hade varit intressant att se vad ett sådant engagemang hade inneburit för nyanseringen av problemställningen i frågan.
Graffitifrämjandet, som är en intresseorganisation inom Riksteaterns folkrörelse, verkar för en naturlig och laglig plats för graffitikonstnärernas konst inom samhällets ramar. En sådan plats är öppna väggar för graffiti. Öppna väggar är kanske inte hela lösningen, men måhända en idé värd att pröva. Om inte annat som ett sätt att särskilja på tillåten graffiti och klotter? Att det som målas på tillåten plats får anses okej medan målningar/taggar på annans egendom alltid rubriceras som otillåtet klotter och hanteras därefter?
Vi kan inte längre ha politiska debatter som avfärdar all graffiti som klotter, som inte är nyanserade och som inte bjuder in "andra sidan". Sådana diskussioner har vi idag och varje år betalar samhället mångmiljonbelopp i saneringskostnader. Kanske är det dags att ändra strategi i frågan? Oavsett om man är politiker i en kommun som har öppna väggar eller en som förespråkar nolltolerans? För klottret finns fortfarande överallt...