Ett enda uttalande räcker ibland för att en politiker ska göra sig ett namn. Karin Wanngård, som föreslås bli oppositionsborgarråd i Stockholm, har hittills varit relativt okänd för väljarna. Men i veckan har det stormat kring henne - efter att hon uttalat sig i Dagens Nyheter om ungdomsarbetslösheten:
"Unga ska inte tvingas ta och låsas in i skitjobb, som att vara säljare och arbeta på provision."
Att arbeta som säljare beskrevs alltså som ett "skitjobb". I intervjun hann hon också med att uttala sig negativt om rutavdraget, som gör det lättare att köpa in hjälp till hemmet.
Kommentarerna går i linje med hur många ledande socialdemokrater tidigare uttalat sig, exempelvis i rut-debatten. Städning och försäljning beskrivs på nedlåtande sätt, som om ingen, någonsin, borde behöva utföra sådana uppgifter. Det är knappast rätt sätt att visa respekt för alla dem som faktiskt försörjer sig som städare eller säljare - och trivs.
Wanngård fick snabbt mothugg i bloggar och medier. Det finns inga skitjobb, svarade hennes motståndare, alla jobb är värdefulla.
På onsdagen backade till sist Wanngård. I en artikel på sajten Newsmill bad hon säljarna "innerligt om ursäkt". Syftet var inte att vara nedlåtande - utan att diskutera "skitvillkoren" i vissa branscher, förklarade hon.
Gott så. I den här debatten är det nödvändigt att hålla flera tankar i huvudet på samma gång. Städaren behövs. Säljaren och vårdbiträdet likaså. Att se till att skolan hålls ren, att datorföretaget får nya kunder eller att vårdtagarna på sjukhemmet får hjälp att duscha är viktig verksamhet.
Däremot löper vissa yrkesgrupper särskilt stor risk för usla villkor. Det finns gott om exempel på telefonförsäljare som får låg provision, vårdbolag som kräver att de anställda ska jobba delade turer till låg lön, arbetsgivare som utsätter de anställda för omotiverade drogtester. Sådana problem borde debatteras - i alla politiska läger. Men att avfärda hela yrken som "skitjobb" leder knappast till en konstruktiv diskussion.