Sluta raljera över skatterna
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En av de mest kända är filmaren Michel Moore, vars vänsterinspirerade kritik mot amerikanska storföretag och Bushregimen setts och lästs av miljoner.
Sveriges svar på Michael Moore heter Martin Borg. Fast hans kritik kommer från höger och hans film "1200 miljarder" har betalats av skattebetalarnas förening.
Filmen radar upp exempel på områden där Borg menar att skattepengarna går till fel saker. Det är till exempel slipstensmuseet i Orsa, hattmuseet i Borlänge och den kommunala bowlinghallen i Ludvika.
Säkerligen skulle han här på Gotland kunna hitta liknande exempel där kommunala skattekronor gått till projekt som vissa har svårt att se ett gemensamt intresse bakom. Det skulle han kunna raljera kring och vinna små politiska poänger.
Filmen är underhållande. Borg är lugn och saklig och för fram sina poänger med humor. I de flesta fall lyckas han göra det utan att raljera för mycket eller förlöjliga sina motståndare. Den politiska debatten i Sverige behöver förnyelse och humor.
Men liksom hans uppdragsgivare, skattebetalarnas förening, och hans främsta supportrar, de borgerliga partierna, missar han poängen med skatterna och skadar därmed tanken bakom den generella välfärdspolitiken.
"Det är alltid någon annan som betalar" är Borgs och högerns mantra och vill med det säga att skatterna har gjort oss till passiva mottagare där vi förväntar oss att staten eller kommunen ska fixa våra liv.
Men poängen är ju att det inte är "någon annan" som betalar våra skatter. Vi gör det gemensamt. Tillsammans. Varför gör vi det, jo därför att det är det solidariska och effektiva sättet att betala för sjukvård, utbildning, barnafödande, bibliotek, vägnät, försvar och fritidsgårdar. Vi tjänar på det tillsammans, vi betalar det tillsammans.
Att lägga över ansvaret och kostnaden på brukaren, istället för de gemensamma skatterna, skulle slå otroligt orättvist, öka klyftorna och omöjliggöra för många att ta del av livsviktig social service.
På ett personligt plan har jag troligtvis den skattefinansierade välfärden att tacka för mitt liv. Jag hade nog inte levt idag om jag fötts i ett land utan ett väl utbyggt generellt välfärdssystem. Med ännu större sannolikhet gäller det för ett par av mina allra närmaste bland familj och vänner.
På samma sätt har jag vid resor mött barn och ungdomar som förlorat sina föräldrar, kvinnor och män som fått uppleva det mest fasansfulla, att begrava sina barn, på grund av att de inte haft tillgång till en läkarvård och välfärd som vi tar för givet.
Att med det perspektivet höra skattebetalarnas förening, borgerliga ledarskribenter och representanter för de partierna på högerkanten raljera över de svenska skatterna ger en bitter eftersmak.
Martin Borg klarar oftast den balansen. Filmen blir aldrig raljerande över den svenska sjukvården, tvärtom inleds filmen med att Borg själv är tacksam över den svenska sjukvården.
Men naturligtvis blir "1200 miljarder" i sin förlängning ett angrepp på den generella välfärdspolitiken. Filmen och dess budskap kommer i alla fall att användas så, av skattebetalarnas förening och de borgerliga partierna.