Slutar makthavare lyssna på Mandela?
Foto: Jerome Delay
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Mandela avgick 1999 efter bara en period som Sydafrikas president. Sedan 2004 vill han inte längre åta sig offentliga uppdrag. Men han fortsätter att påverka. Dock, förefaller det, inte politiker på den nivå där själv en gång befann sig.
Han blir alltmer riktkarlen ingen längre vare sig vill eller kan följa.
Med först Thabo Mbeki och nu Jacob Zuma som ledare för Sydafrikas ANC, den gamla motståndsrörelsen mot rasismen omvandlad till nationellt samlingsparti, tycks Sydafrika bli mera likt övriga Afrika.
I så fall är det inte bra.
Förhoppningen var att Sydafrika, med sin ekonomiska styrka, fungerande institutioner och arvet efter Mandelas försoningspolitik skulle förändra i Afrika.
Risken är att det i stället går åt andra hållet. Att de politiska och humanitära sammanbrotten sedan 90-talets början i Somalia, Burundi, Rwanda, Kongo, Zimbabwe och nu även i det nyss hoppfulla Kenya rullar söderöver.
Optimisterna har beskrivit valet av Jacob Zuma strax före jul som en seger för Sydafrikas demokrati. Partielitens kandidat, nuvarande presidenten Thabo Mbeki, fick ju ge upp, mot mannen som stöddes av fack och gräsrotsaktivister.
Tyvärr har Zuma och Mbeki, kvar som Sydafrikas president till 2009, gemensam en ovilja mot yttrandefrihet när den innebär kritik.
Zuma har dessutom visat sig svag inför den frestelse som så många afrikanska ledare faller för, korruptionen, ett av kontinentens värsta utvecklingshinder.
Sydafrika har både under Mandela och därefter försökt främja fred och försoning i Afrikas konflikter, exempelvis Nigeria, Kongo, Burundi. Resultatet har varit magert. Lokala makthavare, med grannlandet Zimbabwes Robert Mugabe som skräckexempel, har inte varit mottagliga för Sydafrikas goda vilja.
I stället har Sydafrikas prestige (i väst) skadats av att man med hänvisning till sin historiska solidaritet med gamla bundsförvanter inte velat säga ifrån på skarpen mot deras förgripligheter mot sina egna undersåtar eller i internationell politik.
Det spekuleras om att ANC spricker, i en falang som är för och en som är emot Zuma. Debatten skulle då kunna bli öppnare. Det skulle kunna bli lättare för väljarna att utkräva ansvar.
Men det kan vara en glädjekalkyl. Det kan i stället bli sämre, jämfört med den relativt godartade dominans ANC haft sedan rasiststyret avskaffades 1994.
Etniska motsättningar i politiken, av det slag som nu demonstreras i Kenya och är vanliga på många håll i Afrika, har i Sydafrika tyglats av att ANC har antirasismen som ideologi.
Men precis som gruppen vita infekterades av rasismen kan ju grupptänkandet drabba den svarta majoriteten.
Det höll på att gå illa i början av 90-talet när en del ledare för zuluerna, Sydafrikas största folk, spelade på historiska motsättningar med sina kusiner, xhosa, i kampen om makten i det nya Sydafrika.
Moderata krafter ledda av Mandela, en xhosa, vann den gången lyckligtvis överhanden.
Jacob Zuma är zulu, och hans upphöjelse i ANC skulle kunna tolkas som ytterligare ett tecken på att Sydafrika befriat sig från det etniska grupptänkandet.
Men det kan bli tvärtom.
Medan Mandela, prinsen av xhosa-folket, var så trygg i sin identitet att han kunde uppträda generöst och konstruktivt mot sina fiender, så har hans efterträdare utvecklat vanan att avfärda invändningar mot politiken som utan betydelse - därför att avsändaren haft fel grupptillhörighet.