Slutet på början eller början på slutet?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Som ett resultat hoppas USA kunna dra tillbaka 30000 soldater till sommaren, och därmed återställa styrkan till tidigare nivåer.
Samtidigt förbereder den brittiska armen ett nästan fullständigt tillbakadragande från Irak innan 2008.
Trots att vi nu ser en betydande reducering av koalitionens närvaro i Irak tyder mycket på att ockupationen kommer att fortsätta ytterligare några år. Den Irakiska militären och polismakten har hittills visat sig opålitlig och oförmögen att axla koalitionsstyrkornas uppgifter. I flera fall har polismakten infiltrerats av extremister som ägnat sig åt övergrepp och etnisk rensning med polisbrickan som sköld. Förtroendet mellan den lokala polismakten och koalitionsstyrkorna har därför ofta varit minst sagt bristande.
Man minns speciellt en incident under september månad 2005 i Basra, när två brittiska agenter tillfångatogs av irakisk polis. Iraks inrikesminister beordrade deras omedelbara frisläppande, men orden ignorerades. Brittiska armén drog slutsatsen att agenterna riskerade att överlämnas till den islamistiska milisen och bestämde sig för att storma polisstationen. Men överväldigande eldkraft förvandlade man så den kanske viktigaste lokala symbolen för Irakisk självständighet till en ruin. En PR-mässig katastrof som skulle kosta koalitionsstyrkorna dyrt, när bilden av det förhållandevis fredliga Basra slogs i spillror.
För några veckor sedan hade jag förmånen att intervjua Jon Alterman, tidigare lärare vid Harvard och numera Mellanösternexpert på det ansedda Center for Strategic and International Studies i Washington. Jag frågade honom om den amerikanska befolkningen var för optimistisk i kriget inledningsskede, 2003, och om man är för pessimistisk nu, när stödet för kriget dalar. Han svarade ja på det första ledet och nej på det andra. Splittringen mellan Iraks etniska och religiösa grupper är ingen god grund att bygga en stabil demokrati på. Han påpekar samtidigt att den centrala regeringen i Bagdad blir alltmer irrelevant för majoriteten av alla Irakier. Deras vardag formas av stamlojaliteter och lokala krigsherrar. Inte av premiärminister Nouri al-Maliki.
Men han håller inte med dem som menar att den inbördeskrigsliknande situation vi ser idag var ofrånkomlig, från dag ett. USA orsakade inte konflikten mellan Sunni- och Shiamuslimer, men de spädde på den.
Samtidigt är han skeptiskt till lösningen att stycka upp Irak i flera delstater. De olika fraktionerna lever ofta sida vid sida, majoriteten i fredlig samvaro. En uppdelning av Irak skulle därför förutsätta omfattande befolkningsomflyttningar av ett slag som knappast är möjliga under civiliserade former. Själv förespråkar han någonting mellan federation och enhetsstat, men han erkänner att det är en ganska vag ståndpunkt. Han ser ingen definitiv, omedelbar lösning. Vi får vänta och se, helt enkelt.
Den senaste tidens framgångar måste ses i detta ljus. USA tillbakadragande representerar kanske slutet på Irakkrigets början. Men inte början på slutet.