Självklart utgår jag från mig själv i mina ledartexter här i Gotlänningen, jag vet inte riktigt vem det är jag annars representerar. Det är trots allt min åsikt och inte någon annans som framförs. Själva grundorsaken till att jag skrev ledaren som publicerades den 9:e juli var att jag då tyckte och fortfarande tycker att det är underligt att man åker med ett svenskflaggat skepp till Gaza.
Trots att man vet att skeppet och dess last kommer att bli stoppad på vägen. Det känns fortfarande som ett slags spel för galleriet. Inte minst efter att ni samtidigt verkar vilja slåss med näbbar och klor om hur viktig er så kallade humanitära hjälp verkligen är för Gaza. Eller att ni gör en skillnad i och med uppmärksammandet av blockaden i medierna. En blockad som bara egentligen finns på låtsas och till sjöss.
Det hela blir minst sagt något underligt och ideologiskt förblindat. I liknande frågor är det dessutom viktigt att fråga sig vad det lilla landet Sverige har att säga till om. Vilken betydelse har det att ett svenskflaggat skepp får vända i hamnen utanför denna så kallade blockad? Eller betydelsen i att den svenska utrikesminister Margot Wallström retar upp både Israel och Arabförbundet. Det kan trots allt vara dags att sansa sig något.
Oavsett om vi inte kommer någonstans i diskussionen är det alltid upplyftande att frågan ventileras. Det är trots allt nyttigt med diskussion, men jag har nu sagt mitt i frågan om Israel-Palestina. Därmed även denna ledarsida under resten av Evas semester. I alla fall för den här gången och med mig som skribent.