Alfred Nobels fredspris delades 2006 mellan Muhammad Yunus och Grameen Bank för deras arbete med så kallade mikrolån. Yunus, som är bankens grundare, har hyllats internationellt av så celebra personer som Hillary och Bill Clinton, Barack Obama och Bono. Hans gloria har dock hamnat på sned på senaste tiden.
I Uppdrag granskning (23 februari), en samproduktion med Norge och Danmark, sattes Yunus och Grameen Bank under luppen. Det framkom många tveksamma element och programmet har i Norge vållat stor debatt. Den norske biståndsministern välkomnar en utredning kring vad som har skett. Till saken hör att Sverige, Norge och Danmark hör till de länder som har satsat mest biståndspengar på Grameen Banks verksamhet.
Mikrolånen ska möjliggöra för fattiga människor att skapa sig en framtid och beskrivs ofta som det ultimata verktyget för att bekämpa fattigdom. Efter 35 år med mikrokrediter är det dock fortfarande osäkert om det verkligen har någon effekt på fattigdomen. Det finns visserligen en del personer som lyckas. De framhålls hela tiden som utmärkta exempel på verksamheten. De är dock inte representativa för den omfattande utlåningsbranschen.
Ett problem som fanns tidigare var att människor lånade pengar av lokala lånehajar till ockerränta. Det var en av de saker som var tänkt att åtgärdas genom Yunus mikrolån. Resultatet har blivit att miljoner av fattiga människor i stället tar lån hos Grameen Bank, fortfarande till väldigt höga räntor dock. Den normala räntan för ett mikrolån i Bangladesh är åtminstone 30 procent, ibland mer. I Afrika är det inte ovanligt med räntor kring 100 procent.
När liknande situationer med små lån till ockerränta blev vanliga i Sverige i form av SMS-lån ropades det genast på förbud och lagstiftning. När det sker i utvecklingsländer sägs det utrota fattigdom.
Pengar spenderas primärt där deras ägare finns. Det gäller särskilt i mindre utvecklade regioner. Det som hänt när Grameen Bank har konkurrerat ut många av de lokala lånehajarna är att pengarna försvinner från regionen helt.
Lånehajarnas verksamhet ska inte försvaras, men pengarna fanns åtminstone till stor del kvar och användes i regionen. Nu samlas de centralt i Grameen Banks kassavalv. Fördelen är att mikrolångivarna åtminstone tvingas betala skatt. Det går dock inte att blunda för att vissa regioner dammsugs på resurser.
För att mikrofinansieringen ska ha någon chans att motverka fattigdom i världen krävs det sannolikt att utlåningen sker till förmånliga villkor. Att lura in redan fattiga människor i djupa skuldfällor är inte rätt sätt att bekämpa fattigdom. Det är i det närmaste ett under att kritiken inte har blivit värre givet omständigheterna.
För att inte barnet ska riskera att kastas ut med badvattnet behöver mikrolånen utvärderas ordentligt. Skiljs agnarna från vetet är det inte omöjligt att det faktiskt kan hjälpa till att bekämpa fattigdomen.