Den 19 september var det precis ett år sedan senaste valet. Ett val som var ett rejält misslyckande för det rödgröna alternativet. Det var även ett misslyckande för Allianspartierna som förlorade riksdagsmajoriteten och där Centerpartiet och Kristdemokraterna klarade sig kvar, endast genom moderata stödröster.
Utan dessa stödröster hade Moderaterna varit Sveriges största parti. Partiet har fördubblat sitt väljarstöd på åtta år. Till råga på alla olyckor kom dessutom ett främlingsfientligt parti in i riksdagen.
Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val. Nu pågår förnyelse av partiledning och partiets politik. Med en modern socialdemokratisk mittenpolitik kan vi se fram mot nya framgångar.
Sverige styrs av två personer
Det gångna året har förtydligat intrycket att Sverige i praktiken styrs av två personer. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. När de båda sätter ner foten får de tre övriga småpartierna rätta in sig i ledet. Och i kraft av partiets storlek sätter de ofta ner foten.
Folkpartiet har klarat sig hyggligt. Man har kraftfullt och målmedvetet mutat in en viktig profilfråga, skolan. En fråga som rankas högt av väljarna, oberoende av parti. Minst en gång varje vecka ser vi Jan Björklund i tv med något nytt utspel om skolan.
För Centerpartiet är situationen den omvända. I sin desperata jakt på nya väljare har partiet blivit allt otydligare. Historiskt har de spelat en central roll i svensk politik. Ett ansvarstagande parti, ofta i samarbete med Socialdemokraterna. Partiet hade då en bred folklig förankring. 1976 fick Centern 1,3 miljoner röster. Nu i senaste valet endast cirka 0,3 miljoner röster. Man ökade i Stockholms stad, men minskade i övriga Sverige.
Säkert kommer inkommande partiledaren Annie Lööf att innebära ett opinionsmässigt lyft. Hon har ju utlovat ett mer tydligt, självständig och kaxigt parti gentemot Moderaterna. Naturligtvis ett överlevnadsvillkor för Centerpartiet. Det är lätt att säga tulipaneros, men .....
Centerpartiet har gått vilse
De flesta politiska analyser av hennes politiska inställning, pekar mot att hon står klart till höger på den politiska skalan. Hennes förebild sägs vara Margret Thatcher. Men partiets skickligaste politiker lär vara fortsatt landsförvisad till Bryssel.
Från mina politiska ungdomsår, minns jag Centerpartiets ofta duktiga kommunalpolitiker, suveräna på sammanträdesteknik och inte minst i konsten politisk taktik. Någonstans på vägen mellan Ramvik och Stureplan har partiet gått vilse. Det andra partiet som kämpar för sin överlevnad är Kristdemokraterna. Det ligger i mänsklig natur att känna sympati för de som har det svårt. Men för Kristdemokraterna är det till följd av partiets egna tillkortakommanden genom en minst sagt virrig politik.
Puttar ut Kristdemokraterna
Först "familjens parti", sedan "verklighetens folk", följt av "pensionärernas parti" och senaste lanseringen av KD som ett "barnens parti". Den första konkreta insatsen som "Barnens parti" var att foster- och barnhemsbarnen inte skulle få något skadestånd för de svåra oförätter de utsatts för som barn.
När så en veritabel proteststorm bryter ut i landet, föga överraskande, ber man om hjälp från Socialdemokraterna för att klara sig ur knipan. Endast ett under kan rädda kvar den arme Göran Hägglund som partiledare.
Är förklaringen till Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ljumma stöd till Centerpartiet och Kristdemokraterna att på sikt putta de båda partierna ur Alliansen och istället öppna för Miljöpartiet?