Små stater med stora problem
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det bittra faktum är att de måste genom ekluten. Visserligen får de stöd utifrån, men de åtnjuter inte misskötsamma stormakters privilegium att behandlas mildare, just för att de är så stora, och därmed viktiga även för andra.
I vår närhet har krisen i Lettland kallats en allvarlig utmaning för en ung demokrati. Människornas tilltro till systemet har ju skadats av uppfattningen att politiska beslut i saneringen ibland påverkas av inflytelserika personers privatekonomiska intressen.
Livskraften i Islands demokrati är det ingen som betvivlar. Tvärtom. Presidenten och en folklig proteströrelse har gått emot en regering som kom till efter en annan folklig proteströrelse, i fjol, mot dem som ansågs bära ansvaret för krisen.
Under 00-talet hamnade Islands finansiella vikingar i rubrikerna med sina vidlyftiga affärer. Det kom varningar. Men dessa hade lika lite effekt på Island som på andra håll.
Nu är Island åter i rubrikerna, efter att president Olafur Grimsson stoppat en lag som skulle ha reglerat Islands skuld till Storbritannien och Holland,
Sparare där hade sänt pengar till Island med löfte om mycket god ränta. När bankerna kollapsade hösten 2008 betalade isländska staten insättargaranti till sparare hemma, men inte utomlands. Storbritannien svarade med ekonomisk krigföring.
Strax före nyår antog alltinget en lag som den nya regeringen av socialdemokrater och gröna förhandlat fram med britter och holländare om skuldreglering.
Men en namninsamling drog igång mot villkoren i avtalet. De ansågs alltför hårda. En krympande befolkning, nu 320 000, skulle förvandlas till skuldslavar, hette det, efter att nyss ha varit lika rika som tyskarna.
Omvärlden uttrycker förståelse för Island. Men det är påfallande hur samstämmigt även grannarna i Norden manar islänningarna att ta sitt ansvar. Det är ju en sak hur man hanterar egna falska profeter och sin egen dans runt guldkalven. En annan sak är att bevara Islands anseende i omvärlden.
Något oväntat tycks denna självrannsakan ha inletts på Irland. 90-talets sunda tillväxt, tack vare ung och välutbildad befolkning, attraktiva skatter och inflöde av kapital och kunnande från USA blev, under 00-talet en fastighetsbubbla som bara väntade på att spricka. Pengarna snurrade runt. 2007 var Irland rikast i EU näst Luxemburg!
I Lettland, Island och Irland är besvikelsen stor. Men förväntan, hemma och utomlands, är att man lär av misstagen och arbetar upp sig igen.
Det är annorlunda med Grekland. Trots alla materiella framsteg sedan inträdet i EU 1981 behandlar grekerna sin stat som en korrumperad kassako man inte behöver vara lojal mot och betala skatt till. Då blir det också underskott i budgeten och bristfällig service. Just nu är det en ny socialistregering som försöker sanera statens finanser. Men reformer brukar väcka gatans parlament i massiva och ibland våldsamma protester.
Grekland har så stora värden att EU kan leva med dess mindre fördelaktiga egenheter. Men det är att hoppas att EU:s övriga små krisekonomier reder sig bättre.