Småländsk undersökning visar hot mot demokratin
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ett rörligt folk
En vanlig orsak till avhopp är flyttning, eftersom den som flyttar från kommunen inte får behålla sina uppdrag. Det illustrerar att svenskarna blivit ett allt mer rörligt folk, och främst är det ungdomar som flyttar. Det gör att ungdomar, som är sällsynta i de politiska församlingarna, är överrepresenterade bland dem som hoppar av.
Andra vanliga skäl som anges för avhopp är sjukdom eller ändrade personliga förhållanden, till exempel nytt jobb. Men om det är det verkliga skälet eller svepskäl för något annat är inte helt givet. Därför blir demokratiinstitutets undersökning intressant att ta del av.
Det är inte bara allt fler avhopp som oroar. Flera av de mindre partierna har stora problem att hitta människor som vill ställa upp på kommunala valsedlar. Det gäller den här gången främst vänsterpartiet, som ser ut att tvingas lämna flera kommunfullmäktigeförsamlingar därför att de saknar kandidater. För fyra år sedan var det oftast miljöpartiet som saknade intresserade kandidater. Och även de etablerade partierna har ökat sina ansträngningar för att locka nya intresserade till att direkt stå på någon lista, utan den traditionella inskolningsperioden i partiorganisationen.
Det finns anledning att anta att såväl de alltfler avhoppen som svårigheten att rekrytera nya kandidater har ett samband med politikens allmänt sjunkande anseende. För 30-40 år sedan var det ett hedersuppdrag att sitta i kommunfullmäktige. Det var hård konkurrens i alla partier om posterna, och de som innehade uppdragen uppfattades som framstående män och (på den tiden i ett fåtal fall) kvinnor.
Centraliseringen påverkar
Idag är det inte någon status i att inneha ett fullmäktigeuppdrag, och i praktiken innebär uppdraget inte särskilt stort inflytande. Konkurrensen om uppdragen är sällan särskilt hård.
Det är svårt att peka på när trendbrottet kom, men mycket tyder på att kommunsammanslagningarna i början av 1970-talet innebar början till nedgången för politikens anseende. Då minskade antalet förtroendeuppdrag med mer än 50 procent och betydligt färre medborgare hade längre möjlighet att känna en politiker. De stora kommunerna förutsatte ett mer centraliserat beslutsfattande, vilket betydde att den enskilde fullmäktigeledamotens inflytande minskade.
När den statliga Ansvarskommitténs sekreterare Sören Häggroth i en rapport till kommittén föreslår en ny sammanläggningsvåg till cirka 100 kommuner skulle det göra demokratiproblemet än värre. Som socialdemokrat verkar han inte se det som något problem utan är mer intresserad av att statens styrning av kommunerna ska fungera.
Begränsat självstyre
Huvudmotivet till sammanslagningarna på 70-talet var ju att alla kommuner skulle klara av att sköta allt det som staten ålade kommunerna. Däri ligger det andra stora problemet med att vara lokalpolitiker - det kommunala självstyret är mycket begränsat. Att sitta i kommunfullmäktige med uppgiften att försöka hantera omöjliga statliga ålägganden är inte så intressant som att utan den statliga detaljstyrningen sköta kommunens egna angelägenheter. Förhoppningsvis kommer undersökningen av Institutet för lokal och regional demokrati att belysa den här aspekten.
Den lokala politiken är basen för den parlamentariska demokratin. Om allt färre är intresserade av att arbeta politiskt på lokalplanet hotas hela demokratin.