Samarbete betyder inte att man måste komma överens om allt. Ibland blir det man gör gemensamt rentav bättre om parterna först måste strida och prioritera.
Under onsdagens partiledardebatt i riksdagen blev det uppenbart att de rödgröna partierna inte bör betraktas som ett block. De tog repliker på varandra, debatterade och tyckte bitvis olika. Det är positivt: oberoende av hur alternativet till alliansregeringen kommer se ut 2014 måste de olika partierna nu ge sig själva utrymme.
Också i alliansen tycks taket vara på väg att höjas. Det är ytterst välkommet. Att fyra partier har så pass mycket gemensamt att de vill regera ihop innebär inte att de bör ses som ett. Mellan Folkpartiets liberala idéarv och Kristdemokraternas borgerligt konservativa inriktning finns djupa värderings- och åsiktsklyftor. Centerpartiet kallar sig grönt och liberalt, och skiljer sig markant från både FP och KD, medan Moderaternas särställning i dagsläget snarare beror på storlek än åsikter.
Liksom S tidigare har Moderaterna prioriterat att bli det stabila alternativet. Fredrik Reinfeldt talade i partiledardebatten, som så många gånger förr, om den europeiska skuldkrisen och värdet av stabila finanser.
Alliansens problem är dock inte att Moderaterna spelat rollen som välorganiserad storebror dåligt, utan att de mindre partierna har rättat in sig i ledet. Förhoppningsvis börjar de inse att det är en återvändsgränd. Alliansen består av fyra partier, med ibland vitt skilda prioriteringar.
Nu har de ägnat sex år åt att bevisa att de kan samarbeta. Då är det snarast en styrka om de dessutom kan påminna väljarna om att alliansens inriktning påverkas av valresultatet.
För rödgröna väljare gäller naturligtvis samma sak. I Stockholmsområdet har man redan sett en tydlig förskjutning, där S krympt och MP vuxit. Med en sådan utveckling på fler håll i landet skulle Romson och Fridolin kunna presentera en lång kravlista för Stefan Löfven.
Särskilt många nya förslag presenterades inte på onsdagen. Krutet sparas sannolikt i viss mån till Almedalsveckan, liksom till höstens budgetprocess. Men det socialdemokratiska förslaget om sommarskola för elever som inte klarar målen förtjänar ett särskilt omnämnande.
Även om det främst är en kommunal fråga är det positivt att utbildningsminister Jan Björklund (FP) redan på onsdagen meddelade att utbildningsdepartementet håller på att se över den.
Man kan exempelvis snegla mot skånska Landskrona, där Björklunds partikamrater redan infört sommarskola i svenska, engelska och matematik, för elever i årskurserna 3, 6, 8 och 9. Och eftersom S redan tycker så kanske det går att skapa en bred blocköverskridande överenskommelse? Sådant samarbete bör välkomnas, eftersom det skapar långsiktighet.