"Det finns bara ett regeringsalternativ". Det har blivit ett allt vanligare påstående i takt med Socialdemokraternas sammanbrott och Moderaternas successiva övertagande av rollen som det trygga, administrerande och idélösa partiet. Man väntar bara på att någon lanserar finansmarknadsminister Peter Norman som Fredrik Reinfeldts naturliga efterträdare.
Tanken på att det bara skulle finnas ett regeringsalternativ är resultatet av att Socialdemokraterna i kraft av 45 procent av rösterna under många år ensamma kunde göra anspråk på regeringsmakten. Det skapade idén att regeringsalternativ alltid måste vara formulerade i förhand, och bedömas som om de vore ett sammanhållet parti.
När Reinfeldt i förra veckans partiledardebatt efterlyste en enad opposition var han med andra ord bara en spegelbild av de socialdemokratiska statsministrar som talat om borgerlig splittring.
Det viktigaste med alliansen var att man klarade av att leva upp till den socialdemokratiska, och nymoderata, bilden av hur ett regeringsalternativ ska se ut. Kortsiktigt var fördelarna förstås stora. Men idag finns det anledning för Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna att ifrågasätta det kloka i att se deltagandet i en moderatdominerad regering som det enda regeringsalternativet.
För situationen i dag är ju en helt annan än när alliansen bildades. Vi har inte längre något helt dominerande parti. Och det är, hur mycket Per Schlingmann än skriver strategi-pm om saken, svårt att föreställa sig att vi skulle få det igen.
Kanske är det helt enkelt dags att sluta låtsas som om vi hade ett tvåpartisystem, och erkänna att det med åtta partier i riksdagen, ett proportionellt valsystem och en fyraprocentspärr finns ganska många olika regeringsalternativ. Till detta kommer förstås att alliansregeringen faktiskt är en minoritetsregering.
I själva verket är det en situation som ger mindre partier väldigt bra möjligheter att påverka politiken, snarare än att låta sig domineras av de större partierna. Förmodligen skulle både Centern och Folkpartiet i dag ha mer att säga till om som parlamentariskt underlag för en moderat enpartiregering.
En som utnyttjade en liknande situation var C G Ekman som ledde de frisinnade under 1920-talet, en annan period utan dominerande partier och med osäkra majoritetsförhållanden. Genom skickligt parlamentariskt arbete kunde de frisinnade utöva stort inflytande både över sakfrågor och över vem som skulle få bilda regering.
Miljöpartiet ligger förstås bäst till att i dag spela rollen som kungamakare. Men även för Annie Lööf, med ambitioner att ge väljarna en anledning att rösta på Centern, eller en framtida folkpartiledare som vill något mer än att vara de nya Moderaternas skolpolitiska fraktion, finns möjligheten att bli det parti som avgör politikens inriktning.
Kanske till och med möjligheten att själv ta hand om statsministerposten, precis som C G Ekman.